Tävling

Det känns som att det pågår en tävling. Vem som sårade vem mest, när var och hur. Jag sårade honom först, i det första förhållande vi hade. Därför tog det slut.
Men jag insåg mitt feta misstag o kröp tillbaka.
Nu har han sårat mig o på något sätt tycker han att det är ok. Just för att jag sårade honom först.
Vi kommer inte vidare o speciellt inte med den inställningen.
Kanske det är dax för mig att inse att det faktiskt inte ska vara vi två. Att det är dax att sluta kämpa o inse fakta.
Men det gör så ont. Så fruktansvärt ont att inte få vara med honom o vara delaktig i hans liv. Veta hur han mår o vad han går igenom. Att få dela mitt liv med honom. Att bli gammal o grå med honom.
Han fattar fortfarande inte att det är han jag älskar o ingen annan. Han tror fortfarande att jag är glad för det här. Att mina tårar bara är krokodiltårar o att jag egentligen jublar över att vara singel igen.
Men han fattar fortfarande inte att mina tårar är mest för att jag inser mer o mer att vi har glidit isär o inte kommer vara dom vi en gång var.

Jag kan handskas med förlusten av två blivande barn, men att förlora den man älskar mest är vedervärdigt.