Jag har aldrig

... Älskat någon så mycket utan att träffa den, som jag älskar knorren i magen.
Med andra ord gick Rul bra.
Innan vi fick komma in var hyperventilationen väldigt nära, men som tur var så körde BM igång direkt när jag lagt mig på bristen.
Det var låååånga sekunder innan bilden dök upp på skärmen o hon hittade knodden där inne. O sen fick vi se det underbaraste liv någonsin. Den vinkade, hickade och ryckte i hela sin lilla kropp. BM mätte hjärna, lårben, tittade på magsäck, urinblåsa m.m. I ca 30 minuter fick vi se underverket. BM försökte få en bra bild, men tji fick vi. Precis som jag, så tycker inte knorten om att vara med på bild.
Men det gör absolut inget, för bilden jag har i huvvet av detta underverk slår alla bilder någonsin.

Efter denna fina visning så åkte sambo o jag till Trollhättan o shoppade en j*vla massa kläder till mig o en hel del annat. Vi passade även på att titta på barnvagn. Minst sagt en djungel o när butikspersonalen förklarade en del saker stod vi som två fån o fatta ändå Ingenting!
Vi har iallafall kommit fram till att vi vill ha en kombi-vagn, med roterande framhjul och med punkteringsfria (finns det såna?!) hjul. Och gärna med en hårdlift. Det här kommer inte bli en billig historia, men bara det bästa för bäsen!

Jag förstår, att för er som kämpar o längtar, att det måste kännas piss att läsa en sån här blogg. Men jag hoppas att någon kan få känna ett litet uns av hopp...

Kärlek



- Posted using BlogPress from my iPhone

Sista dagen som gravid?

Gårdagen bjöd på en (hittills) för jävlig ångest. Ångesten kom tillsammans med vårat första missfall. Innan dess visste jag knappt vad ångest var.
Igår var den värsta jag upplevt.
Fina S kom på frulle (frukost) o vi pratade en del om ångesten, vad som händer i våra liv nuförtiden (båda jobbar mkt) m.m m.m Under tiden hon var här så släppte ångesten, men så fort hon åkte så kom den tillbaka. Jag kan inte sluta tänka på Ul:et vi ska göra imorgon och vad det ska visa.
Dom i min närhet försöker lugna ner mig o säga att det kommer gå bra. Men vad spelar det för roll när det är min kropp som inte känner någonting? Jag vill bara gråta o gråta, slänga mig i en soppsäck o hoppas på att någon slänger säcken på soptippen. Eller bara vakna upp efter ultraljudet är gjort o få veta att allt är bra.
Vad ska jag ta mig till om vi får ett till negativt besked?
Jag KLARAR inte av mer dåliga besked.
Försöker intala mig själv att det är så här det ska vara. Att min kropp helt enkelt vant sig vid hormonerna o det är därför jag inte känner något. Det positiva är att jag inte har haft något ont i fabriken, inga blödningar el. liknande. Men det hindrar inte mig från att tro att det är ett MA/uteblivet mf.
Kan jag iallafall inte få ett par ömma bröst? Något? Lite halsbränna kanske?

Är det här min sista dag som gravid?
7.30 imorgon får vi veta hur det har gått med Dante och hans jobb.
Har bett er förut, o om det är möjligt ber jag om det ytterligare en gång.

Håll era tummar för oss imorgon.

Ångestkärlek//R.

Den kom, den gick

Förkylningen är nästintill borta. Lite snuva o nysningar kvar bara. Känns skönt att det inte blev mer än lite feber.

Nästa vecka, 27e är det dags för Rul. Och som vanligt är jag sjukt nervös. Främst för att det inte ska leva s.k. Som dom andra ul vi har gjort den här graviditeten så börjar min "riktiga" nervositet en vecka innan ul. Klämmer o känner efter extra mycket. Och som vanligt har jag inga symptom. Kände av lite molvärk igår. Men då kom istället dom onda tankarna fram om att det är livmodern som försöker stöta ifrån sig bebis istället för att tänka att det kanske är växtvärk. Detta är bara ett exempel på alla dumma tankar som dyker upp.
Ett annat är att vi drabbats av ett tyst missfall, där man helt enkelt inte märker av något förrän vid Rul, o att den orsaken då skulle vara att det skedde när moderkakan skulle ta över försörjningen.

Fan fan fan

Jag blir så trött på mig själv. Blir genuint förbannad när jag inte kan slappna av, att ha blivit snuvad på konfetten o inte kunna njuta som om det vore min första graviditet. Få vara godtrogen o tro att allt är som det ska. Att allt är ok.
Kanske är det jag o mitt svaga psyke just nu som tror att allt kommer gå åt helvete, trots att det inte finns något som tyder på att det är något fel. Förutom dom uteblivna symptomen.

Fan ta demonerna som bara hugger sig in i huvvet, som en ren, skär ond handling. Som har gett sig fan på att etsa sig fast likt en tumör.
Ska man kunna få njuta någon gång eller?

Less!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ensam

Hunden är lämnad hos hundvakten, sambon jobbar o jag är nerbäddad i soffan.
Nu har jag gett mig sköen på att besegra förkylningen!

Bild lånad från Google

Elände

I nästan en vecka, varje dag har jag känt att jag ska bli förkyld. Det kommer på förmiddagen, med nysningar, huvudvärk, snuva o allmän "sjuk-känsla" i kroppen. Men till kvällen är det som vanligt igen. Idag började jag dagen med en eländig hosta som inte vill ge sig. Men inget mer. Förutom den där tråkiga känslan att kroppen inte orkar med o inte är 100% kry.
Jag skulle nog hellre vilja att förkylningen bröt ut på riktigt istället för det här "pjuttiga" som kommer varje dag.
På jobbet är det besparingar som gäller o får oerhört dåligt samvete om jag skulle behöva sjukskriva mig för ett extra pass som jag har skrivit upp mig för idag. Personal är redan sjuka, eller på resor så det finns inte många att ringa till.
Jag ska allt bita ihop o jobba mina timmar.
Blev ett bittert inlägg, men idag bjuder jag på det!

Höstkramar!/ R.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ego!

Vad är det här för dag, är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag för det är Ramonas födelsedag.
HURRA! HURRA! HURRA!!!

O denna speciella dag ska firas med jobb till 21.30 ikväll.
Tjooho!
Jag har iallafall en bättre födelsedag än jag hade förra året när jag låg i influensa o var supersjuk.

Födelsedagskärlek till er!!// R





- Posted using BlogPress from my iPhone

Är det så?

I den här graviditeten försöker jag att inte tänka tillbaka på alla våra motgångar med dom senaste graviditeterna.
När jag tänker tillbaka på det så känns det som; "Herregud, har det här verkligen hänt oss? Har VI haft 2 mf/ma OCH ett utomkved?"
Det känns som en sjuk dröm, det vi har gått igenom. Det känns inte som att det är vi. Inte min kropp som har fått stå ut med all påfrestning. Någon annan. Som man har sett på film.
Men det är inte så. Det är inte en tragisk film. Det är våra liv o våra händelser. Våran historia. O många är det som delar liknande historier. Tyvärr.
Igår började jag tänka. Det här är 4e graviditeten.
3 gånger tidigare har vi tänkt oss som blivande föräldrar till 3 olika små bedårande barn.
3 barn som aldrig fick komma till oss fysiskt. 3 osynliga barn som vi har planerat en framtid för. Byggt upp en framtid för. I våra tankar.
Men är det så att vi är föräldrar till 3 osynliga barn? Eller är det så att vi "bara" har fått genomgå 3 avbrutna graviditeter?
När blir ett barn ett barn? O när blir en förälder en förälder? I stunden då dom får hålla sitt nyfödda barn i famnen? Eller på vägen genom dom (förhoppningsvis) 9 månaderna? Eller i den stunden man får ett plus på stickan?

Vad tycker ni?



- Posted using BlogPress from my iPhone

gråter

Har precis tittat på tv3s nya dokumentär-serie om ofrivilligt barnlösa. Innan vinjetten ens var slut grät jag som en tok. Vilka inspirerande, starka människor!
Kände igen mig om SÅ mycket, kanske främst paret som adopterat. Eftersom jag själv är adopterad och har en lillebror som är adopterad från ett annat land.
Kan tänka mig in sitsen mina föräldrar har varit i och kommer ihåg hur det var när vi fick beskedet, när jag var 7-8 år, om att jag skulle få en lillebror och fick se den sötaste lille krullhåriga ungen på denna planet på ett litet kort. (Kortet har jag förresten i min plånbok, fina bror!) Mamma och pappa var givetvis överlyckliga och vi firade med Klings chokladbollar (dom där med skum i.)
Mina föräldrar har varit väldigt öppna med att vi är adopterade, även om en del kan tro att jag är biologisk till min far då han är rätt mörk. Att vi har varit adopterade har aldrig någonsin varit något problem, det enda problem man stöts på är trångsynta, små dumma människor som inte tror att jag skulle känna mig svensk.
Har inte så mycket övers till såna människor, men tycker dom borde fatta att om jag säger att jag var 2 månader när jag kom till Sverige, så finns det inget annat än just svenska traditioner som jag vet något om.

Nu var det ju inte det jag skulle prata om, utan skulle prata om programmet. Tyckte att det här programmet var lite mer personligare och inte lika "samhällsbaserat" som "Barn till varje pris?" på svt 1 var. Tycker fortfarande att "Barn till varje pris?" fortfarande är bra och att det gör två olika "sorters" program om samma ämne. Ju mer insikt, desto bättre!

Och sist men absolut inte minst, fina fina Linda. som var med i programmet. Vilken sanna inspirationskälla du är! Så stark, så fin! Om du läser detta, du är min nya idol!

Kärlek//R.

Panik.

Ja, det har jag haft hela dagen. Jag vet varken in eller ut. Brösten är inte desamma, och allting är PRECIS som innan jag blev gravid. FAN FAN FAN.
Dom flesta som har varit med om MA/MF vet hur för jävla jobbigt det är att jämt o ständigt känna efter symptom. Hur många otaliga gånger jag har känt på brösten idag för att se om dom är ömma är nästintill sjukt. Jag vill veta att allt står rätt till där inne. Jag vill veta att Dante gör ett bra jobb o inte har tagit ut pension i förtid. Visst, jag har inte ont och har inte haft det heller.
Men alla gånger behöver man inte ha det. Det är det som är det förjävliga med MA.

Idag är allt bajs.

100!

Enligt familjelivs graviditets-uträknare är vi idag på dag 100 av 280. 180 dagar kvar till beräknad förlossning!
När man tänker så, så känns det inte så långt kvar!
100 dagar har ju redan gått!
Blir helt salig när jag tänker på det =)


Vårat modem här hemma har kraschat vilket betyder att vi varken har fungerande tv-kanaler eller Internet. På ett sätt är det ju bra, då får ju jag mer tid till det som måste göras. Som t.ex städning o annat onödigt ont.
Men nu på kvällen när man gjort allt o bara vill ha en slapp-kväll framför tv, så känns det lite surt. Speciellt när det är onsdag o jag missar både Bonde söker fru och Grey's Anatomy. Men tills imorgon har vi blivit lovade att få vårat nya modem, vilket jag hoppas, för då börjar ju serien jag har sett fram emot att se.
Nämligen "Drömmen om ett barn".

Nu blir det lite tv-spel tillsammans med finaste sambo i brist på annat!

Kärlek!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Husvisning, inskrivning och avhopp

Förra veckan var full rulle i stort sett hela veckan. Jag fick jobba 5 dagar i sträck (= fröken Ramona blev vääääldigt trött) med tanke på tempot vi har på jobbet o inte har så många minuter på oss att sätta oss ner o andas ut.
Jag var hos mina underbara morföräldrar o berättade att det bor en bebis i min mage. Dom blev överlyckliga o fick nog en smärre chock av att få den här nyheten!
Vi har tittat på hus, men efter många om o men bestämt oss för att inte köpa det. Främst för att vi (jag) känner att det är fel läge för oss o att vi inte fick den där "wow"-känslan jag vill ha när jag ser en bostad. Så vi fortsätter att leta efter något större. Men tills dess får lägenheten vi har nu duga!
I fredags var det dags för inskrivnings-samtal hos BM. Vi pratade mest om studien o vad den innebär, om hur jag mår o alla mina icke-symptom, tog vikt (usch!) o lämnade div. Olika prover.
Vi fick även en tid för vårat Rul; 27/10!!!
Är tekniskt sett inte så långt dit, men det känns som en evighet. Hoppas krabaten växer och mår bra där inne. Ska inte börja tjata återigen om symptomen jag saknar, det har ni nog hört tillräckligt om vid det här laget ;)
Men inga nämnvärda symptom finns, förutom en trög mage!

Idag har jag njutit av min lediga dag med att handla, städa, laga mat och skrivit av mig från naturkunskapen. Jag mäktar inte med allt i höst känner jag. Det räcker med allt på jobbet. Med sjukt mycket extra-timmar att jobba, samt cirklar och utbildningar utöver ordinarie arbetspass.
Även BM tyckte att jag skulle välja bort det jag kunde för att det inte skulle bli alltför stressigt.
Så nu är det gjort och det känns redan bra mycket bättre!

Hoppas ni mår bra!!
Kärlek// R.


- Posted using BlogPress from my iPhone