Shopoholic i farten igen!

Idag är en mkt bättre dag. Bättre än det varit dom senaste veckorna. Oerhört tacksam för det!
Har varit på sjukhuset o blivit än mer torterad av läkaren som tömt mig på mer var. O imorgon är det samma visa igen. Men det gör inte så mycket, så länge jag blir bättre så går jag gärna igenom lite smärta!

Nu när man är sjukskriven, när man pendlar att må bra o ha ont. När man vill umgås men har inte kraft, så är det skönt med en dator som sällskap.
O shopoholic som jag är så finns det ju massa sidor att beställa olika roliga saker ifrån.
Men så stötte jag på ett i-landproblem.
Dom flesta som känner mig vet att jag har oerhört mycket problem med att bestämma mig. Hittar inte ordet nu, men ni fattar nog vad jag menar? Som t.ex när man kommer till en halvfull parkering. Det kan ta år för mig att bestämma vilken parkering jag ska välja, bara för att det finns så många att välja på.
Beslutsångest kanske det heter? Skitsamma.. ni fattar va?!

Nu har jag iallafall hittat 2 klänningar som jag tycker om massa massa! Men så kommer den vuxna människan i mig o tar över lite. Praktiska saker som när jag ska ha på mig den, när den passar till vad m.m.
Så vilken tycker ni?

Eller den här:

Den sista har ett leopardmönster i botten som kanske inte syns så mkt på bilden. Båda är från Shock.se
Den översta kostar 798 kr och den sista kostar 498 kr. Den översta kan man ju ha lite närsom, men den längst ner är ju lite mer fest-klänning.
Hjälp!

Idag e.m ska vi titta på en ny lägenhet, bostadsrätt. Hoppas den är något att ha. Håll tummarna!

En stund av lycka

Tog mig till sjukhuset. Fick veta att hcg i fredags låg på 73, o det var ju bra. Även CRP hade sjunkit till 45 el. liknande, så det var också bra. Måste vara min lyckodag för fick även träffa en läkare som tittade på mitt sår.
I typ 1 sekund.
Innan han barbariskt tog fram saxen o klippte bort stygn-tråden. UTAN BEDÖVNINGSMEDEL började han sen trycka ut ohyggligt mkt skit. Det gjorde så djävulskt ont, ondare än något på hela veckan.

Det kanske inte var det trevligaste inlägget, men jag ville egentligen bara komma till att jag efter den här smärtan kände oerhört lättnad o på något sätt ett lyckorus.
Jag hoppas att det vänder nu. Det känns som om jag inte hade fått ut den här skiten så hade det inte vänt. Det bara måste vända nu!

Men jag ska aldrig mer ta ut något i förväg. Det blir som sagt bara bakslag då. Men jag hoppas så på att det vänder nu.

Har idag även bokat in tid till en privat sittning med en person. Ska bli galet intressant o se vad som sägs o händer då!

Klagomuren

Har så förbannat ont i ett av op.såren. Det är rött och en förhårdnad större än en 5-krona runt såret. En läkare tittade på sårat sist jag var inlagd, som sa att det skulle försvinna i.o.m antiobiotika-kurerna. Men inget händer o känner att kurerna inte gör sitt. Mår iallafall inte bättre.
Dom andra såren märker jag knappt av. Dom ömmar inte, Spänner inte, är inte röda. Så visst fasen är det något lurt med det såret.
Och med yrsel och huvudvärk som heter duga, trots allt smärtstillande, så hjälper ingenting.
Så förbannat le på skiten så jag blir förbannad på riktigt!
Ska eländet aldrig ta slut eller????!

*ilskevrål*

Jag hittade en knöl...

Jag hittade en knöl. I vänster ljumske. Som en ärta.
Vad är det här?
Vem driver med mig? Vem vill mig så här mycket ont? Varför?
Smäll på smäll på smäll på smäll.
När hade ni tänkt att jag skulle orka resa mig upp igen?

Självklart är det första jag tänker på är cancer. Med min tur, så varför inte?
Men den gör ju trots allt lite ont, o cancer ska (förhoppningsvis) inte göra ont.
Dessutom läste vi till oss att lymfkörtlarna kunde svullna vid infektion. Jag hoppas vid Gud att det är så nu. Men kan ni klandra mig för tankarna?!
Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset för att mäta om CRP (infektionsvärdet) har sjunkit eller stigit. Jag hoppas jag kan få ett snabbt utlåtande frän någon förbipasserande doktorn också om den här ljumsk-ärtan.

Jag skulle förstå om någon trodde att allt som händer mig bara är ett skämt. För även om det är mitt liv och min usla verklighet, med min usla och trötta kropp, så tror jag att allt det här är ett skämt. Att jag snart ska vakna upp från mardrömmen. Men det är här min verklighet. Mitt liv.

Tacksam

Efter den här veckan har jag insett värdet av att få sova i våran säng. Att vara hemma i vårat hem, att kunna gå upp utan ansträngning eller smärta, att kunna ta en dusch utan att känna att man ska svimma, att kunna ligga på sidan o sova, att allt jag har är sjukt betydelsefullt. Att vakna upp till en ny dag o veta att man har klarat av ännu ett dygn hemma, utan att behöva åka in till sjukhuset.
O jag har bara gjort en operation. Jag kan inte ens tänka mig, eller sätta mig in i, vilket helvete t.ex. cancersjuka går igenom. Dom måste vara otroligt starka och envisa för att klara av ett sånt helvete.

Alla mina tankar till er.

Igår när vi kom hem från att ha firat min mor väntade det en överraskning vid vår dörr:

Det var fina vänner från Umeå som hade skickat den här fina buketten! På kortet står det;
"Hej, mina kära vänner! Vi tänker på er och önskar er det bästa. Ta hand om er. N &A " 


Vilken otroligt fin gest! Blev superglad över att dom tänkte på oss och gjorde det här. Underbart fina människor <3
Har även fått en chokladkaka (som jag inte har moffat i mig än!) o ett fint krya-på-dig kort av arbetskollegorna. <3
Känns lite knepigt kanske, men såna här gester får mig att bli starkare. Att folk verkligen visar att dom bryr sig och tar sig tid att göra något sånt här får mig att bli än mer tacksam för vad jag har.
Ni är guld värda! 

Igår tog vi även med oss vårt älskade lilla kräk hem, hunden. Hon har varit hos mor o far den här veckan, eftersom vi självklart inte har kunnat ta hand om henne. Känns sjukt skönt att det sakta men säkert börjar återgå till det normala, även om jag inte ska ta ut lyckan i förskott. Har lärt mig att då får man alltid gå ett steg tillbaka.
Idag är en bra dag. Det är på kvällarna värken o febern kommer. Men försöker att ta timme för timme. 
Idag är ju även mors dag och vi ska snart till svärmor o fira henne.
Ha en fin dag alla fina läsare.

Mitt älskade lilla kräk <3

 

Barnlösas dag 28/5 vår historia

Efter superbra och välbehövligt initiativ från en bloggare jag läser så är det här, 28/5, dagen innan morsdag, de ofrivilligt barnlösas dag.

Vi fick vårat första plus på stickan i slutet av juli förra året, mitt i semestern när vi var i Halmstad på vår första resa tillsammans. Den obeskrivliga glädjen fick vara med oss i 2 dagar innan jag började blöda o jag förstod direkt att det inte hade gått vägen.
Nerbruten och förstörda så klarade vi av detta nerslag när vi fick sagt till oss att det är väldigt vanligt med ett mf. I godan ro försökte vi igen.
Det tog 3 månader. Sen fick vi vårat plus igen.
Den här gången behöll sig lyckan i 10 v. Tills vi återigen blev nersparkade, nerpsykade och trampade på av vetskapen av att vi inte fick behålla detta lilla liv heller.
Återigen sa dom till oss att det var relativt vanligt och att inget görs förrän vid ett ev. 3e missfall.
2 månader gick. Sen började jag blöda o få konstiga flytningar, mådde illa o med ömma bröst. Tog ett negativt gravtest dagen innan mens. Men mensen var knepig och jag började få ont.
In till gyn där dom märkte att hcg ökade sakta men säkert, men fanns ingenting i livmodern förutom tjock slemhinna.
Efter 1 vecka Fram o tillbaka på sjukhuset. Fick jag förra lördagen såpass ont o med feber så jag fick åka in akut. Där konstaterades ett utomkved på höger sida.
In till operation där dom tog bort min högra äggledare där graviditeten hade suttit.

Nu är jag nyopererad med en infektion och en mindre äggledare.
Allt för att vi ville ha ett barn.
Det handlar inte om att vi är fertila, eller var. Det handlar om att vi fortfarande inte har fått vårat efterlängtande barn i vår famn.
vi är ofrivilligt barnlösa.

Det borde vara självklart att landstinget gör mer, erbjuder mer för oss som har det svårare på egen hand. Att vi själva måste luska ut, hitta information och pussla ihop allt som vi inte har kraften till.
Att dom börjar en utredning tidigare så att fler folk får hjälp och kan känna ett hopp.

Oturen hittade mig igen

Då så. Då var man inlagd igen.
Fick hööög feber o smärtan ville inte ge med sig.
Kl. 14 fick jag komma in o 14.15 var jag inlagd.
Oerhört tacksam att det gick så fort o att jag fick ett eget rum.
Nu ligger jag här med dropp som ger mig antiobiotika o sen lite näring intravenöst eftersom jag inte ätit nästintill något den senaste veckan.
Ska få 3 olika sorters pc så gissar på att det var en ordentligt infektion.
Just nu ber jag bara till högre makter att jag ska bli bättre o att jag får komma hem imorgon, smärtfri.

Snälla låt turen vända nu...

Visste ni att...

*förr var dödligheten ca 70% för kvinnor som fick utomkved.
*att en äggledare är så flexibel så den kan plocka ägg från båda sidorna
*äggledaren sitter inte fast i äggstocken utan flyter lite fritt. Den "suger" åt sig ägget, och det funkar på båda sidor.
*En studie från Sahlgrenska sjukhus har visat att fertiliteten är densamma som innan även om man bara har en äggledare, förutsatt att den man har är bra. Därför på sahlgrenska opererar de så gott som alltid bort äggledaren om det fastnat och den andra ser bra ut. Har det fastnat i en så är det mkt större chans att det fastnar igen. Tar man bort den trasiga, och har en som ser bra ut ökar chanserna att det ej händer igen.
*samband med ägglossning svullnar äggstocken något och detta kan göra ont. Är man opererad för ngt, tex ett utomkvedshavandeskap kan äggstocken "sitta fast" och får då svårare att kunna svullna vid ägglossning och då blir det mera ont än tidigare. 
*det är 20% chans att drabbas igen efter ett X
*Prognosen för att få barn efter utomkvedshavandeskap är c:a 60% och likvärdig om man opererat bort äggledaren eller bara gjort en öppning i den.


Lite småplock av fakta jag har hittat på bl.a Familjeliv och vårdguiden. 

god morgon otäcka, orättavisa hemska värld

Magen gör fortfarande djävulskt ont o jag undrar när det egentligen ska bli lite bättre? Feber har jag också.
Inte så mkt. Men är inte något vidare pigg idag. Räcker med att gå upp, ta en dusch, göra kaffe o sen är jag helt slut. Det sticker i såren och i armarna. Inget är bra idag som sagt.
Ibland blir jag så förundrad över statistiken på bloggen.
Vad är det som gör att man vill läsa den här deprimerande, sorgsna, no-good-bloggen egentligen?
Jag menar... det är ju inte direkt den mest positivaste o roligaste bloggen.

Men iallafall. Igår pratade jag o fina fina sambo om att vi behöver komma härifrån, vila upp oss lite o framförallt ha något att se framemot.
Så nu har vi bestämt oss för en weekend på selma lagerlöfs spa en helg i höst:

Vårat weekend-paket

Nu ska vi bara verkligen spika en helg o sen är det bara att boka! Underbart!

Slut

Vilken dag. Jag är totalt slut. Först kom föräldrarna hit en kort stund innan det var dax för mig att gå till (o)farliga kuratorn.
Där gick det bra.
Skönt att få prata ut om alla konstiga tankar o känslor.
Hon klargjorde för mig att alla känslor jag har nu är en del av sorgprocessen som den här krisen kommer med. Att detr fullkomligt normalt att vara, arg, bitter, ledsen o glad om vartannat. Ingen kan heller förvänta sig något annat av mig.
Efter det åkte jag till fina vännen på en kopp. Det var ett helsike att komma in o ur bilen efter som den är så sänkt o sen upp o ner för trappor.
Så nu ligger jag i soffan totalt utslagen med näst intill lika stor smärta i magen som i helgen. Fortfarande GALET uppblåst i magen o ont i axlarna.
Men har fått klart för mig att det är inget fel, bara gasen dom pumpade upp magen med vid operationen som inte har absorberats bort än.
Men smärtan i fabriken då, ska det verkligen vara så?

Är du rädd?

Idag är jag förbannad. Igår somnade jag av att jag var förbannad. På det mesta. På det som har hänt oss det senaste året. På högre makter. På orättvisan. På allt.
På "riktiga" vänner som tror att det räcker med att visa sitt stöd genom att öka statistiken på min blogg.
Som inte ens kan ta sig tid att slänga iväg ett sms o fråga hur det är.
Endast en vän hörde av sig igår. PÅ HELA DAGEN.
Att folk är totalt egocentriska o totalt uppslukade i sitt egna är jag mycket väl medveten om. Men allvarligt talat. Hade jag en vän som gått igenom samma skit som jag, är nyopererad o som jag vet om är sjukskriven o bara är hemma. Ja, då hade jag tamigfan tagit mig tid att iallafall skicka ett sms.
Ingen fattar vad jag går igenom, o det förväntar jag mig inte heller. Men är man nyopererad, oavsett vad det är för operation, så tar man sig tid, om man nu är en riktig vän.
O skitsnack som att "du kan väl höra av dig när du vill, mår bättre, känner för det" är väl en pissig attityd. Varför ska jag ta mig tid o ork när det är jag som är opererad??

Kommer säkert få en jävla massa skit för att jag som vanligt skriver vad jag tycker.

Men du skulle ju för en gångs skull försöka kunna tänka dig in i min sits. Det skadar inte dig mer än vad det skadar mig. 

Jag hoppas för guds skull att det här är en del av läkeprocessen. För idag är jag inte rolig.
Jag blöder o jag har ondare idag än vad jag hade dagen efter operation. Ska träffa en kurator senare. Har även hittat orken att ta kontakt med en privat gyn.

The game is on.

Hur ska detta gå?

Kuratorn har ringt. O det räckte med att hon frågade hur jag mådde så började jag storlipa.
Hur ska det gå imorgon då. Jag kommer lipa redan på väg  dit.
Hatar att känna mig så här liten. Att be om hjälp.
O veta att jag/vi ändå inte får den hjälp vi egentligen behöver. En utredning.

bara en äggledare

Vaknar upp av att jag själv gråter som en hysterisk jävel. Vet inte om det var något jag drömde, men jag fortsatte o gråta o gråta o gråta. Så hysteriskt så jag var rädd att grannarna hörde.
det borde ha varit nog med 2 mf. det borde ha stannat vid det. Jag vill ha svar på varför.
varför vi? varför jag?
Jag vill ha en försäkran om att det kommer bli bättre från o med nu. Självklart så vet jag att det inte finns.

Det låter kanske hemskt, men hade jag vetat att det skulle bli så här efter vårat andra mf, så hade jag varit glad. Bara jag hade fått behålla min äggledare. 2-3 % drabbas av utomkved.
jag ville vara speciell. Men inte på det här sättet. jag vill inte vara med i den procenten, vill inte vara del av den. men det är jag. o jag kan inte göra någonting.
Allt vi ville var att ha ett barn. o det här är vad vi får.
Min kropp är trött, men min hjärna är mer än överarbetad.

Idag är jag själv tills sambo kommer hem efter 16. Är rädd för att vara själv men jag orkar heller inte vara social.
Jag skulle helst vilja lägga mig på tågrälsen o få ett slut på det här, för jag orkar inte med mer motgångar nu. Kan det aldrig ta få ta slut?
Jag har iallafall orkat leta upp numret till gyn.kurator nu o ska ringa sen.
Känner mig besegrad. Jag orkar inte bära på det här själv o jag måste spy ut mina tankar.
Det finns ingen som kan förstå mig, kanske någon som har varit med om samma sak. Men ändå, så är vi inte lika. Alla har olika tankar o känslor o tacklar på olika sätt.
Jag står ensam med min sorg, med en sambo som är min klippa. Men även han har rätt att bryta ihop o då är det jag som måste vara hans klippa för en stund.

Det finns ingen tvekan längre om att det är du och jag, hjärtat. Älskar dig mer än vad jag trodde var möjligt o tillsammans är vi oslagbara, om än lite mörbultade. Jag har hellre missfall med dig, än barn med någon annan...

Chock

Nu har vi äntligen kommit hem o jag har liggläge i soffan. Oskar är här o hälsar på. Skönt att ha lite surr omkring sig.
Jag har nog inte riktigt fattat läget än. Har nog inte riktigt fattat vad som har hänt.
Allt gick så fort, men i stunden kändes det som allt gick i slowmotion. Från samtalet med dr till jag rullade ner till operationssalen o fick Gud vet allt. Till jag rullades upp till salen o fina mannen mötte mig. O ja, kvällen igår är väldigt väldigt suddigt.
Trötthet, yrsel, smärta, svullen som en höggravid o med en huvudvärk som heter duga så är det dax att vila igen.
Livet är ju helt fucking faboulus.

Första operation avklarad

Vet inte vad jag har skrivit här, eller vad det senaste var.
Men igår fick jag iallafall rulla iväg till operation. Dom har tagit bort graviditeten som satt på äggledaren. O även äggledaren.
Mer info får jag idag.
Igår var jag såpass nerdrogad o trött så visste knappt vart jag var.
Men kommer ihåg att jag vaknade mitt i natten sv en helikopter som kom o jag tänkte att det var ailens som kom. Det är typ allt jag kommer ihåg, förutom min fina mans ansikte som mötte mig när jag kom upp på avdelningen.
O oskar (nallebjörnen) var här o höll C. Sällskap medans jag var borta så han slapp vara ensam dom timmarna. Tack för det oskar.

Operation

Nu har dr tittat, känt o frågat en himla massa. Det syns inget på vul fortfarande förutom en tjockslemhinna. Men hcg har sänkts från 3700 till 3200 sen igår.
Dr tyckte det var bäst med en titthålsoperation, så det är det jag väntar på nu.
Ett förmodat utomkved. O ett utomkved räknas inte som ett mf. Så det blir ingen utredning.
Självklart leker oturen med mig igen.

Fan fan fan.
Det är nu jag vill checka in.

Botten under botten är nådd

Det är nu jag vill checka in till högre makter på allvar. Jag är så nedbruten så jag vet inte vad jag vill längre. Jag trodde karma gick ut på att man skulle få något gott ur goda handlingar. Men allt jag får är bara mer o mer skit.
Idag har vi tillbringat 6 timmar på akuten innan vi äntligen fick träffa en stressad läkare med Stockholms-dialekt. Hon sa snabbt att hcg hade stigit till över 3000 o hon gjorde ett vul där man fortfarande inte såg ett tecken på graviditet förutom en tjock slemhinna. Hon såg en blödning på hö äggstock, vilket inte är så konstigt eftersom det är på den sidan jag har ont. Hon pratade om utomkved så jag är inlagd för observation över natten för att se imorgon med vul om det genom ett mirakel visar sig en hinnsäck där imorgon. Vilket givetvis kräver ett mirakel o lite till. Visar det sig sen att det inte har uppstått ett mirakel så blir det titthåls-operation för att ev. Suga bort graviditeten alt. Ta bort höger äggledare.

Ta bort hö. Äggledare.
Ta bort äggledare. Ta bort äggledare. Ta bort min ena äggledare.
Äggledare. Min äggledare.
Det här är min värsta mardröm. Varför? Varför vi? Varför jag?
Varför?

Det händer inte bra saker för god människor. Tvärtom.
Jag vill ha hjälp. Hjälp att få oturen att fokusera på något annat än bara mig.
Varför händer allt det här för? Vad har jag gjort för fel?
Vem är det som har satt en förbannelse på mig?

Snälla gode Gud. Jag vill inte mer.
Jag vill inte vakna upp till en ny hemsk dag med nya motgångar.
Jag vill kunna le o vara genuint glad igen. Varför finns det inget slut på eländet?
Varför finns det ingen som kan hjälpa mig för?

Nu ska ni få höra vilket helvete vi går igenom

Innan jag börjar så önskar jag att dom som vet vem jag är, inte för det här vidare. Att det jag skriver här, stannar här. Iallafall för nu.


Allt började ju med att jag fick ont i min bebisfabrik o fick bruna flytningar i förra veckan. Fick en remiss till gyn där dom gjorde vul. Där såg dom ingenting. Vi gjorde ett grav.test som visade positivt.
Anledningen till att jag har sprungit där nu varannan dag är för att se om hcg har höjts. Vilket det har:
Fredag: 1464 hcg
Måndag: 1717 hcg
Onsdag: 2530 hcg

Som ni ser är det ingen markant ökning och ingen vet något. Idag gjorde vi ytterligare ett vul där dr bara hittade tjock slemhinna o inget mer, o även konstaterade att det inte var ett utomkveds.
Tog även ett cellprov eftersom jag inte blöder längre.
Men självklart, när hoppet har tänds lite så räcker det med att komma hem för att upptäcka att jag blöder igen. Som ett sjukt jävla hån.
Men jag tänker fan inte ge mig. Jag tänker fan inte brytas ner av det här. Aldrig. Nu får det fan vara nog. Den som skrattar o hånar mig rakt upp i ansiktet, den högre makten som gör det här, den skrattar jag tillbaka åt. I helvete att jag tänker låta mig brytas ner igen.

Så vi har båda ställt in oss på att det är ett 3e mf. men nu återstår det 2-3 långa grymma veckor av psykisk terror innan vi vet vart vi står o vad som händer.
Tur att min sambo har fått ledigt idag för att vara hemma med mig. Ville absolut inte få ett nytt negativt besked själv, som vid det förra missfallet. Så idag, trots det fina vädret ska vi ligga i soffan, titta på film, sörja, banna världen, o komma underfund med hur vi ska gå vidare och lägga allt det negativa bakom oss.

För om det är någon som klarar det, så är det vi.

Dåligt

Förlåt vänner och ovänner. Men har varken tid eller lust att skriva just idag.
Men imorgon blir det det långa inlägget.
Imorgon behöver jag skriva av mig.
Högre makter, visa lite barmhärtighet iallafall?

Layout

är det någon som är bra på mall-design på den här bloggen?
kan ju inte bestämma mig...
Lina, känn dig träffad ;0)

det som inte dödar, härdar

Efter all djävulskap dom senaste månaderna får jag helt enkelt acceptera att livet ska vara så här. En del får kanske något bakslag hit o dit. Medans andra får ta varenda smäll. Jag hör till den senaste kategorin o jag får väl bara gilla läget. Men så mycket vet jag, att det jag kan förändra till det bättre, ska jag göra.
Det jag inte kan göra något åt får jag helt enkelt bara acceptera. Gilla läget bara.
Men gudarna ska veta. Att jag är totalt ursinnig o förbannad.
Jag är inte längre ledsen, eller uppgiven. Jag tänker inte bli nertryckt igen. Jag tänker inte tillåta mig själv att bli förtvivlad, apatisk el. dylikt.
Någon dag ska tamigfan jag också vara lycklig och genuint glad.

HÖR NI DET, HÖGRE MAKTER? JAG SKA OCKSÅ VARA GLAD!

I lägen...

Som det här så önskar jag att bloggen var anonym.
Helt jävla totalt-kaputt-förbannad-nervös-nertrampad.
Vill bara fä ur mig allt, men inte just nu. Önskar att det gick, men nej.
Funderar, grubblar, morrar, gråter inombords. Ångest, nervositet, tankar om framtid, än mer förbannad o önskar att tiden gick fortare. Men nej.

Inget går min väg.

Tom

jag fattar ingenting.
SLUTA SPOTTA PÅ MIG NÄR JAG REDAN LIGGER NER!
Fattar du?!

Så jävla le på saker o ting nu. Ingenting förvånar mig längre o det är väl självklart att det ska komma upp fler saker för att trycka ner mig ytterligare lite till.

Men den här gången tänker jag fan inte bli nertryckt. INGET ska få ner mig igen. Den här gången reser jag mig o är totalt jävla URSINNIG!  

O nej. Det är inte min sambo som har gjort mig något. Tvärtom så är han väldigt stöttande just nu. 

Jag fattar ingeting!

Händelserik helg, med konfirmation, jobb och mys. Och en hel del funderingar.
Om vad som händer med min fabrik.
Var hos gyn i fredags. Tittade, kände, tryckte, frågade och tog prover.
O ingen vet något. Hittar inget märkbart o vet inte vad det är som är fel.
Så den här veckan har jag 3 inbokade besök hos musdoktorn, så att jag kan få lite rätsida på det hela. Förhoppningsvis.
Det är ju tur att man har sitt frikort, tack vare alla sjukhusbesök det senaste året, för annars hade jag varit än mer luspank än vad jag redan är.
Usch. Varför ska det vara så här? Vem är det som spottar på mig gång på gång...?

Dödsångest

Självklart blir jag vidare skickad till gyn. Så imorgon har jag sjukskrivet mig o får antingen komma till gyn i stan där jag bor eller på en annan ort. Dr som kollade på mig kunde inte säga säkert vad det var så hon tyckte det var säkrast att jag fick gå till gyn med tanke på missfallen.
Men hon uteslöt BV iaf. Men någon skit är det där inne. Det kunde hon se.
Så nu har jag säkert en monster-tumör där inne med. Varför inte liksom? Lika bra att fortsätta komma med alla negativa saker.
Så ikväll har tankarna fart o flängt om cancer, döden m.m m.m Kanske är därför jag nite har någon vidare matlust längre? Spelar liksom ingen roll om jag äter eller inte. är stoooor skillnad på hungerkänslan ska ni veta. Fast tror ju iof att man behöver lite fler symptom än tappad matlust. Kanske depressionen har en hel del med det att göra också ;0)

Förklarade även för en fin arbetskamrat hur det ligger till med allt. Allt för att hon var den som svarade när jag ringde o sa att jag kommer lite sent till jobbet för att jag satt på vårdcentralen. Stackarn.
Hon var nog inte beredd på all den informationen. Haha!
Men jag är ju inte den som är den. Frågar någon, så får dom veta.

Hoppas ni håller alla era tummar o tår för mig imorgon. jag lär ju behöva det med all min otur...

Mer än en timme sen...

Har suttit här på vårdcentralen över en timme o väntar fortfarande på att träffa läkaren.
Borde egentligen inte klaga. Fanns visst någon som suttit här sen 12.
Svensk sjukvård. Vilket jävla skämt.
Har pratat med sjuksköterskan som tyckte att jag egentligen inte borde jobba varken ikväll eller imorgon när jag har ont. Dessutom sa hon att hon hellre hade velat att gyn tog hand om mig pga missfallen o att mensen inte kommit igång. Jo men visst. Släng iväg mig igen.
Fan va trött jag blir på't.

Det var la då självaste FAN!

När jag som sagt tror att jag ligger på botten så är det självklart någon liten djävul som ska se till att jag kommer ner, närmare till helvetet.
FAN FAN FAN!!!
För se på fan. Nu har min fabrik fått inflammation el. liknande. Pratade med gyn som självklart slussar mig vidare till världens mest sämsta vårdcentral.

Gyn trodde jag har bakteriell vaginos. Men jag tvivlar. För ont har jag. Det ska gudarna veta. O vad jag vet så är inte smärta en av symptomen vid BV?!
Så nu väntar jag på att vårdcentralen ska ringa upp. O det lär ju ta tid. Om dom nu ringer upp överhuvudtaget, det händer ju det med ibland.
Jag är uppriktigt sagt förbannad, förtvivlad och frustrerad.

Är det någon som vill ta över mitt liv?

Tävling

Det känns som att det pågår en tävling. Vem som sårade vem mest, när var och hur. Jag sårade honom först, i det första förhållande vi hade. Därför tog det slut.
Men jag insåg mitt feta misstag o kröp tillbaka.
Nu har han sårat mig o på något sätt tycker han att det är ok. Just för att jag sårade honom först.
Vi kommer inte vidare o speciellt inte med den inställningen.
Kanske det är dax för mig att inse att det faktiskt inte ska vara vi två. Att det är dax att sluta kämpa o inse fakta.
Men det gör så ont. Så fruktansvärt ont att inte få vara med honom o vara delaktig i hans liv. Veta hur han mår o vad han går igenom. Att få dela mitt liv med honom. Att bli gammal o grå med honom.
Han fattar fortfarande inte att det är han jag älskar o ingen annan. Han tror fortfarande att jag är glad för det här. Att mina tårar bara är krokodiltårar o att jag egentligen jublar över att vara singel igen.
Men han fattar fortfarande inte att mina tårar är mest för att jag inser mer o mer att vi har glidit isär o inte kommer vara dom vi en gång var.

Jag kan handskas med förlusten av två blivande barn, men att förlora den man älskar mest är vedervärdigt.

Usch

Tänk att en blogg kan ge så mycket reaktioner!
Men nu vill jag bara klargöra för alla fina läsare att det här är min blogg. Jag skriver inte för att göra er nöjda, eller för att "skvallra".
Jag skriver för att jag mår så mycket bättre om jag får skriva det jag känner. Sen var den här bloggen egentligen tänkt som en gravid-blogg men det vet vi ju alla vad som hände med det...
Så kanske får jag skylla mig själv att min blogg inte är anonym, för att jag helt enkelt ite orkade säga till alla om vad som hänt för andra gången, utan gav blogg/adressen just för det.
Men det är som sagt mitt egna fel.
Mitt andra misstag är att jag lät folk kommentera hur som helst, vilket har visat sig att båda besserwissers, elaka, små människor har tagit sig friheten att göra.
Men ändring på det fr.om nu.
Och nej, jag tänker inte byta blogg bara för att den inte är anonym.
Passar det inte kan du sluta läsa. Punkt.

Förlåt...

men säg inte till mig att allt kommer att bli bra, eller bättre. Säg inte till mig att jag kommer klara det här också. Dom senaste 10 månaderna har varit för jävliga o jag ser fortfarande inte någon ljusglimt.
Har du inte varit i sitsen där jag är nu, vet du ingenting.
Jag vet att människor runt omkring bara menar väl o försöker få mig att må bättre. Men det funkar inte längre.

O jag försöker inte stöta bort någon av er. Det är inte min mening.

Jag önskar bara att det fanns någon som har varit i min sits, som vet vad det är för skit jag går igenom.
Någon som på riktigt kan förstå.
Jag har aldrig känt mig så här ensam i hela mitt liv o det finns ingen som kan hjälpa mig.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till o allt jag vill är att må bra igen.

Som ni kanske märker är det inte alls en bra dag idag...

Jag, en feg drömmare

Jag kan komma på mig själv med positiva tankar ibland. Att vi faktiskt lyckades bli gravida 2 gånger med inte alltför stort mellanrum. O så tänker jag att någon gång ska jag bli gravid igen o den här gången ska det bannemig resultera i en liten knodd.
Men sen. Som en käftsmäll ska det alltid komma något som gör att jag kommer ner på jorden igen.
Det går inte att drömma, för på ett eller annat sätt så är det alltid något som gör att det ska sabbas. Dom positiva tankarna, drömmarna, lyckoruset, vad som helst.
Kom på mig själv att tänka att har jag inte blivit gravid innan december så får vi ju iallafall en utredning.
Men verkligen, skulle vi få det? Vi har ju redan lyckats bli gravida två gånger.
Sen kom nästa insikt, att vi försöker ju inte ens längre. Att VI är osäkra o har lagt allt på is.
Så vad tänkte jag på?

Det är väl klart att jag inte ska drömma. Hur kunde jag vara så dum?

Trotsar vädret

Bakis idag, men kul igår!
Här skiner solen för fullt. Men som bekant är inte jag den som gillar sol o värme. Så idag när jag är bakis o allt ska jag o pojkarna grus (som också är bakis) glo film o ha en slödag.
Fast ska inte säga att jag helt gömmer mig för solen. Har man hund så ingår ju långpromenaden även på sommaren!
Hoppas ni mår fint o att ni haft en bra helg :)
Kram

Tack

...för alla fina kommentarer. Ni är ju för goa! =)

Idag jobbar jag o ikväll är det utgångs-dax för mig. Känns som att det är behövligt idag, efter stress o påfrestningar som heter duga. Både från jobb o på det personliga planet.
Min sambo har gett mig många fina blommor under dom här dagarna, så nu är nästan hela lägenheten bombaderad med nya fräscha blommor, nu är det bara upp till mig att hålla dom levande... =/
Annars mår jag rätt ok för tillfället, även om jag har mina bittra stunder. Men då är det tur att arbetskamraterna (som umgås mest med mig nuförtiden) har förstående.

Jag hoppas att vi klarar det här, du är ju mitt allt. Den jag vill spendera livet ut med. Den jag vill somna bredvid varje natt o vakna bredvid till varje ny dag.
Jag älskar dig flera varv runt jorden, i min Audi för att vi båda är höjdrädda.

Jag o Grey

Om ni såg på Grey's anatomy senaste gången, när dom nästan sjöng sig igenom hela avsnittet, o såg när hon vad hon nu heter, Meredith??, stog i hissen med sin McDreamy o hon brast ut i tårar o undrade vad det var för mening med allt. Hon sa exakt dom orden jag undrar. Varför är det jag som sa behöva ligga med benen uppe, ta temp, ta ÄL-tester m.m medans andra har det "så lätt" o verkar bli gravida på en gång. När det sen händer oförklarliga olyckor o hemskheter som ingen kan förklara?
varför händer all skit o vad fan är vitsen med det?
Allt är ologiskt o jag kan inte få en förklaring på varför det är jag som måste stå ut med den här skiten. Varför det måste vara min mardröm som besannas o människor omkring är lyckliga medans jag är den olyckliga?
Jag är så trött på hela den här karusellen att jag helst bara vill hoppa av skiten helt o glömma allt som någonsin hänt. Men tro fan att jag är för enivs för det med. För jag tror starkt på uttrycket "det som inte dödar, härdar"
Det bara måste vara så.

Nygaddad

Igår var det återigen dax för mig att sätta mig under nålen o få känna lite skön smärta. Nu är trädet klart! Det enda som är kvar nu är bakgrund, nyckelpiga, ett tempel o lite mer saker =)
Och idag sitter sambon under nålen o fortsätter på sin ryggtavla.

Igår kom tant röd som på beställning också. Några dagar för sent, men antar att det är progesterall-salvan som har busat till det lite. Har för mig att den kan göra det?

Har egentligen inte så mycket att skriva. Jobbar mest hela tiden o när jag inte gör det, försöker jag vara så social som möjligt.
Hade förresten en helt ny inställning imorses när jag vaknade. Jag är så trött på mig själv när jag bara ser svart o inget positivt alls. Det får vara nog nu. Kan jag säga just nu iallafall. Till nästa bakslag.
Men just nu, just idag så tänker jag inte låta pessimisten ta över.
Idag tror jag på orden att det kommer bli bättre.
Så det så!
Kram

Hallå?

Tant röd, har du glömt mig denna månaden? Jag väntar faktiskt på dig om du inte vet det.
Kan du vara snäll att komma imorgon så ska jag bjuda på lite kaffe.
Tack

Don't let the bastards grind you down

Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Är helt tom.
I söndags efter jobbet blev det grillning med fina vänner. O fina bebisen. Var så härligt att få hålla om honom o ha honom i min famn. Det blev en del skratt o prat om saker vi har varit med om tillsammans. Är så skönt att veta att man har dom. Så tusen tack för det.

Har sovit hemma nu i två nätter. Känns sådär när vi ses. Det är inte alls samma sak o jag ser honom inte på samma sätt längre. Jag önskar att det inte var så, men nu är det det.
Jag har fortfarande inte bestämt mig, men jag kan inte sova hos andra hela tiden när jag har ett hem.
Jag hoppas att jag kan bestämma mig snart, för det är varken bra mot mig eller honom.
Jag vill ju honom en chans, men det kommer bli så svårt.

Imorgon är det dax för mig att bli gaddad igen. Ea o jag var där igår o tittade på hur det ska bli. Kommer bli galet bra!
O förresten. Tack Ea för att du har ställt upp så. Betyder massor. Men jag tycker iallafall inte att du ska köpa en sån där ful byx-dress =P

Åt helvete

... hela skiten. Det enda han ger mig när jag frågar saker om det som har hänt är bara skit. Tykna kommentare o gapiga svar tillbaka. Ville han ha tillbaka mig så hade han fn inte hållt på så här.
Som ni märker har sorgen gått över till ren ilska.

Så ikväll ska jag sniffa bebis o bara va tillsammans med gamla vänner. Underbart.