Barnlösas dag 28/5 vår historia

Efter superbra och välbehövligt initiativ från en bloggare jag läser så är det här, 28/5, dagen innan morsdag, de ofrivilligt barnlösas dag.

Vi fick vårat första plus på stickan i slutet av juli förra året, mitt i semestern när vi var i Halmstad på vår första resa tillsammans. Den obeskrivliga glädjen fick vara med oss i 2 dagar innan jag började blöda o jag förstod direkt att det inte hade gått vägen.
Nerbruten och förstörda så klarade vi av detta nerslag när vi fick sagt till oss att det är väldigt vanligt med ett mf. I godan ro försökte vi igen.
Det tog 3 månader. Sen fick vi vårat plus igen.
Den här gången behöll sig lyckan i 10 v. Tills vi återigen blev nersparkade, nerpsykade och trampade på av vetskapen av att vi inte fick behålla detta lilla liv heller.
Återigen sa dom till oss att det var relativt vanligt och att inget görs förrän vid ett ev. 3e missfall.
2 månader gick. Sen började jag blöda o få konstiga flytningar, mådde illa o med ömma bröst. Tog ett negativt gravtest dagen innan mens. Men mensen var knepig och jag började få ont.
In till gyn där dom märkte att hcg ökade sakta men säkert, men fanns ingenting i livmodern förutom tjock slemhinna.
Efter 1 vecka Fram o tillbaka på sjukhuset. Fick jag förra lördagen såpass ont o med feber så jag fick åka in akut. Där konstaterades ett utomkved på höger sida.
In till operation där dom tog bort min högra äggledare där graviditeten hade suttit.

Nu är jag nyopererad med en infektion och en mindre äggledare.
Allt för att vi ville ha ett barn.
Det handlar inte om att vi är fertila, eller var. Det handlar om att vi fortfarande inte har fått vårat efterlängtande barn i vår famn.
vi är ofrivilligt barnlösa.

Det borde vara självklart att landstinget gör mer, erbjuder mer för oss som har det svårare på egen hand. Att vi själva måste luska ut, hitta information och pussla ihop allt som vi inte har kraften till.
Att dom börjar en utredning tidigare så att fler folk får hjälp och kan känna ett hopp.