bara en äggledare

Vaknar upp av att jag själv gråter som en hysterisk jävel. Vet inte om det var något jag drömde, men jag fortsatte o gråta o gråta o gråta. Så hysteriskt så jag var rädd att grannarna hörde.
det borde ha varit nog med 2 mf. det borde ha stannat vid det. Jag vill ha svar på varför.
varför vi? varför jag?
Jag vill ha en försäkran om att det kommer bli bättre från o med nu. Självklart så vet jag att det inte finns.

Det låter kanske hemskt, men hade jag vetat att det skulle bli så här efter vårat andra mf, så hade jag varit glad. Bara jag hade fått behålla min äggledare. 2-3 % drabbas av utomkved.
jag ville vara speciell. Men inte på det här sättet. jag vill inte vara med i den procenten, vill inte vara del av den. men det är jag. o jag kan inte göra någonting.
Allt vi ville var att ha ett barn. o det här är vad vi får.
Min kropp är trött, men min hjärna är mer än överarbetad.

Idag är jag själv tills sambo kommer hem efter 16. Är rädd för att vara själv men jag orkar heller inte vara social.
Jag skulle helst vilja lägga mig på tågrälsen o få ett slut på det här, för jag orkar inte med mer motgångar nu. Kan det aldrig ta få ta slut?
Jag har iallafall orkat leta upp numret till gyn.kurator nu o ska ringa sen.
Känner mig besegrad. Jag orkar inte bära på det här själv o jag måste spy ut mina tankar.
Det finns ingen som kan förstå mig, kanske någon som har varit med om samma sak. Men ändå, så är vi inte lika. Alla har olika tankar o känslor o tacklar på olika sätt.
Jag står ensam med min sorg, med en sambo som är min klippa. Men även han har rätt att bryta ihop o då är det jag som måste vara hans klippa för en stund.

Det finns ingen tvekan längre om att det är du och jag, hjärtat. Älskar dig mer än vad jag trodde var möjligt o tillsammans är vi oslagbara, om än lite mörbultade. Jag har hellre missfall med dig, än barn med någon annan...