...att jag inte har uppdaterat här på ett tag. Senaste inlägget var angående hur nervös jag var pga av att jag hade ont i magen. Men det gick bra. Fick höra bebisens fina hjärtslag på 140 slag/minut o blev lika rörd som vanligt. Antagligen är det så att bebis har kommit åt något ärr eller liknande där inne som gör att det gör så ont då.
Vardagen rullar på i galet fort hastighet o det känns som att jag inte alls hänger med.
Idag är det första advent o jag har inte hunnit ta fram något ens i närheten av adventsak. Men förhoppningsvis är jag ledig ett par dagar nu så att jag kan ta tag i vårat hem som verkligen behöver en rejäl doning.
För övrigt?
-Mjo vars. Det känns som att en del av mig försvunnit på något vis. Tack vare jobbet. Det är så krävande o för det mesta frustrerande. Jag önskar att jag kunde skriva allt som får mig att vilja säga upp mig från det där stället, men det går inte. Pga av tystnadsplikt.
Men vad jag kan säga är att jobba för kommun, iallafall kommunen jag jobbar i, är inte någon höjdare.
Man ger o ger o dom bara tar o tar. Ju mer man ger, desto mer tar dom. Tills man till slut kvävs.
Till slut är man så svag att man bara ger upp, skiter i vad som sägs, vad som görs o kör sitt egna race. Utan att överdriva känns det som att man är en modern slav.
Det känns som att man bara blir spottad på, trots att vi alla gör vårt bästa. Vi ger kommunen av våran fritid för att gå på möten, vi vrider o vänder på varenda liten sten för att spara kommunen pengar, ja. Vi gör allt.
O vad får vi tillbaka?
Inte tack, inte ett "vi ska försöka få det bättre", inte ett skvatt. O gud förbjude att politikerna skulle kunna ge kommunarbetarna ett julbord GRATIS?! Haha, nej då. Klart det kostar. Som allting annat om vi vill göra något som andra får gratis av sina jobb. O ett tack, jodå. Det får vi. I stil med ett opersonligt A4-papper från högste hönset i kommunhuset, där det står att vi ska vara stolta över vårat jobb.
Hur då? Hur sjuttan tänkte man där? Vadå stolt?
Jag kan i ärlighetens namn inte vara stolt över ett jobb som får mig o så många andra med mig att må dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Endast för att spara pengar.
För det är det enda det handlar om. Tyvärr.
Vem fan skulle bry sig om jag gick in i väggen? Vem fan skulle tacka mig för dom gratis timmarna jag gör jobbet?
Nä tack. Jag är så förbannat le på det där jobbet att jag aldrig vill gå tillbaka. Men på något sätt finns det inget annat jag vill än att just jobba med människor.
Tänk om politikerna kunde komma till vår verklighet, våra vårdtagares verklighet?
Jag tvivlar starkt på att dom skulle kunna gå rakryggade efter den upplevelsen.
Men ja, det är ett önsketänkande som så mycket annat är.
Hur många julbord går våra politiker på i år? Gratis?
//Frustrerad
