Vad ska man säga?

Jag har en tendens att gräva min egna grav. På många olika sätt.
Bl.a genom att tänka på saker som man ändå inte kan få ogjort.
Vart hade jag varit i livet om jag hade valt en annan väg en den jag tog? Om jag inte vänt ryggen åt en del "vänner"?
På människor man saknar men där vänskapen är förlorad för längesen. Jag undrar vad dom gör. Hur dom mår. Om dom ens finns vid liv. Jag skulle kunna ta reda på det. Ta kontakt. Men jag väljer att inte göra det. Inser att det som varit får vara i dåtid och inte i nutid.
Kanske hade livet varit mycket bättre. Eller bra mycket sämre.
Men nu är jag här. Och bredvid mig ligger världens mest underbaraste individ. Min lilla dotter. Och det finns ingen annanstans jag vill vara än just här. Eller med vännerna jag har nu. Man behöver inte ha
Många vänner. Bara det är äkta <3


För övrigt så är min lilla tjej hostig, nysig och snuvig så vi har en innedag idag. Igår och i förrgår var vi ute och flängde hela tiden, så vi behöver båda vila upp oss lite tror jag.
Igår var vi bl.a hos min bror på sjukhuset o hälsade på då han opererade sig i tisdags. Och därefter hälsa vi på min farmor.
Var som en klubbad säl igår kväll när vi kom hem, men då piggade Mileah på sig efter att varit nästintill sovande hela dagen!

Tur att det finns kaffe!


Följ mig på instagram förresten! Ramonamaria29!

Nu ska vi försöka vila lite.
(Jag kan ju hoppas på det iallafall!)

Kärlek!// R


- Posted using BlogPress from my iPhone

De ofrivilligt barnlösas dag

Idag är det "de ofrivilligt barnlösas dag". Och trots att jag imorgon kommer fira min första mors-dag så känner jag mig ändå på ett sätt ofrivilligt barnlös. För dom barn som aldrig blev och som vi förlorade. För resan vi gjorde och kanske kommer möta igen. För så är det, även om vi nu har den otroliga lyckan och turen att vi fick ett barn så kan vi fortfarande få kämpa ytterligare en gång i ett försök till syskon.
Barn är ingen självklarthet, det går inte att "tajma" in. Kanske för en del, men långt ifrån alla par kan planera in en graviditet och ett barn.

Förra året vid den här dagen låg jag nerbruten både fysiskt och psykiskt efter en operation och en infektion i följd av en ytterligare "misslyckad" graviditet.
I år är jag mamma till en underbar dotter på 2 månader.
Livet har många omvägar och man får hoppa över en jävla massa hinder på vägen till målet.
Ibland kommer man fram, ibland får man ta en annan väg.
Till er som fortfarande kämpar: Jag önskar jag kunde ge er all styrka i världen, det behöver ni.
Till er som lyckats: Tänk på dom som fortfarande kämpar. Era ord och handlingar kan både värma och såra.

Extra stor kärlek till er idag//R.


- Posted using BlogPress from my iPhone

För ett år sen...

Idag för exakt ett år sen blev jag utskriven från sjukhuset efter att ha gjort min första och förhoppningsvis min sista operation. Igår för ett år sen tog dom alltså bort min högra äggledare och ett litet embryo.
Allt var nattsvart o jag såg ingen ljus framtid alls.
Hur skulle vi kunna bli en familj nu? Med 2 mf och dessutom bara med en äggledare?
Infektionen jag fick efteråt gjorde inte heller saken bättre.
Men efter att ha skrapat på botten så var det dags att ta sig upp igen.
Och tur var väl det annars hade vi inte suttit här med en dotter på snart 2 månader. Det underbaraste jag sett, med det vackraste leendet och med dom finaste ögonen.
Det finns ingen jag älskar så högt som denna lilla krabat.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Lägenhet

Nu när värmen har kommit och sommaren är på väg på allvar så kommer den här olust känslan med att bo i lägenhet. Jag HATAR det! Och speciellt nu när man har barn så hade varit extra skönt o bara kunna vara ute (med Mileah självklart i skuggan). Tänk att bara få va! I sina egna trädgård o göra vad man vill, hämta det man behöver inomhus när som helst, ha hunden lös o leka med henne.
Men nä då. Här sitter jag i våran lägenhet o tittar ut på det fina vädret. Visst, vi har en balkong. Men dit kommer inte solen förrän i eftermiddag. O visst, vi har en gräsmatta utanför. Men känner inte för att bli uttittad av grannar, ständigt ha koll på hunden o det finns inte tillräckligt med skugga för lillan.
Och igår var vi hos mina föräldrar o har inte riktigt lust att åka dit igen för bara några timmar.
Och sätta mig själv i parken lockar inte heller idag. Dessutom är jag trött efter att lilltjejen har varit vaken sen 3 inatt. Nu sover hon dock jättegott men jag desto piggare sen jag slurpat i mig alldeles för mkt kaffe!
Men ska strax dra med mig hund och dotter på en liten promenad. Kan dock inte bli en lång en då hunden inte alls mår bra av att gå för mkt i bara sol.
Bittert inlägg men idag är jag sköen inte på humör för någonting alls. Fast ändå vill jag hitta på något.
Åh vad jag inte tycker om såna här dagar... :(


- Posted using BlogPress from my iPhone

Update

Dagarna rullar på i en hiskelig fart o jag hinner knappt med hälften jag ska/vill göra.
Lillan växer så det står härliga till, 4873 g vägde hon i måndags! Och på söndag är hon redan 8 veckor :)
Snart är hon la 18 o ska ta studenten!

Ska strax dra med mig familjen fram på stan där det är vårmarknad. Har hört ett rykte om att kocken från "kniven mot strupen" är i stan o vill mer än gärna se honom irl. Om inte annat för hans gång-stil!!

Vår-kärlek// R.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Joråsåatte

Denna sömnbrist tar knäcken på mig!
Mileah har haft 2 riktigt kämpiga nätter (kan det bero på att det varit varmt?) då hon inte alls velat sova utan mest legat o gnytt. Iom att det blir riktigt varmt i våran lägenhet på sommaren så har det inte alls varit skönt här hemma dom senaste varma dagarna. Och eftersom mjukliften (som hon sover riktigt bra i på nätterna) är ombonad med fleece så tänkte vi att det blir för varmt för henne att sova i den nu. Så vi la henne i hennes säng. Detta gillade inte damen alls!
Och fullmåne är i antågande (antar jag??!) så jag har riktigt svårt för att kunna somna.
Igår var det jävligaste på länge då jag höll på i nästan 3 timmar med att försöka somna. Sist jag kollade på klockan var hon 23.45 ca och en timme senare vaknade Mileah av Att hon ville ha mat.
Och efter det ville hon inte riktigt somna om igen samtidigt som jag istället var riktigt trött.
Jag försöker att se fram emot nätterna då hon faktiskt sover riktigt bra, men en dag som denna har det varit riktigt svårt.

Annars så rullar livet o vardagen på här hemma. Vi bråkar inte lika mycket, främst för att jag försöker sova o passa på att göra saker som jag annars inte kan göra när sambon inte är hemma.
Kärleken är svår som tusan, men inte kan man ge upp för några bråk.

Eller?!



- Posted using BlogPress from my iPhone