"det blir bättre"

VERKLIGEN?
Blir det bättre?

Lusten..

...dom senaste dagarna till att göra någonting överhuvudtaget är bortblåst. Jag gör det för att jag måste.
Hade det inte varit för hunden, jobbet o envisa människor runt omkring så hade jag legat i soffan dygnet runt.
Att vakna upp varje morgon till en ny betydelselös dag är inte alls givande. Ligger kvar så länge det går. Tänker, funderar, klurar ut hur jag ska göra. Men tankarna är fortfarande huller om buller o jag kan inte reda ut någonting.
Imorgon är det söndag o jag ska hem igen.... Känner mig stressad av att inte veta hur jag ska göra.
Jag sa att vi får ge det några dagar, alltså fram till söndag. Men jag har som sagt fortfarande inte bestämt mig.

Ett svek är ett svek o med min historia ska gudarna veta att det är nästintill omöjligt att få tillbaka det igen...

Ursäkter

Så, då har jag iallafall fått en ursäkt från "svärmor". Hon ringde när jag jobbade o hade pratat in ett fint telesvar. Skönt att höra. Fick en klump i halsen, men blev snabbt avbruten så det var bara att glömma o gå vidare.... typ.
Har ingen lust what so ever för att jobba ikväll, men har inget val så det är bara att bita ihop.
Hade helst velat ligga o bara glott film en hel dag, med persiennerna nerdragna o med en mobil avstängd.
Med den feta chips-skålen o choklad o grinat till en dålig film. Men nä. Det kommer inte gå på hela helgen o på söndag är det tänkt att jag ska sova hemma igen.
Antar att jag får sova hemma igen. Ta tjuren vid hornen o göra något åt det här.
Tanken på att bara se honom igen gör ont. Men som farsan sa så kan jag inte bara fly.
O klok som gubben kan vara emellanåt, mellan öldrickande o frumtimmer-skämt så har han nog rätt...

...

Mitt förra inlägg om självmord handlar inte om jag ska göra det. Klart jag tänker tanken nu när allt är som det är. Men jag är för feg för att kunna göra det, o med min tur så blir jag säkert ett vårdpaket istället.
Så nej, jag ska inte göra något dumt.
Men jag undrar om jag hade varit någon annan, när hade det räckt? När får man nog?

Tankarna är fortfarande huller o buller o jag vet fortfarande inte vad jag ska göra.
Ska jag ge en chans till? Kan jag göra det? O om jag inte gör det, kan jag leva med det valet?
Vi kanske skulle klara av det här. Men jag tror att det skulle bli för jobbigt och påfrestande för oss båda.
Jag skulle bli sjuk av undran om vad han gör när jag inte är med. O när han börjar läsa o bo på annan ort skulle vara ohållbart. Men samtidigt vill jag
Jag tror inte jag kan leva med mig själv om jag inte ger det en chans.
Men samtidigt kan jag inte leva med att ge det en chans....

Jag undrar..

Vad det är som gör att människor får nog o väljer att ta sina liv. Är det för att dom inte ser någon ljusning på mörkret? För att allt går emot dom? För att allt dom gör o säger blir fel? För varje felsteg blir dom svagare o svagare o varje steg framåt blir svårare att ta?
För att människor runt omkring dom säger dom värsta sakerna dom kan säga, bara för att dom kan? För att dom ser en chans att sparka på den som redan ligger? Som en sjuk fetisch?
O hur kommer det sig att dom människor som tänker på självmord väljer att inte göra det?
Är det för att dom har en stark vilja? För att dom är envisa? För att dom till slut ser ett ljus på allt? För att dom har medmänniskor som bryr sig på ett äkta genuint sätt? För att dom verkligen kan se en framtid? För att dom är för fega för att inte kunna fullfölja att ta deras egna liv?
Finns det något svar?

Ångest

I eftermiddag har jag gjort allt för att skingra tankarna. Tog längsta promenaden hittills, jag sprang en timme, jag var med mor o far o jag ska träffa en vän.  O ingenting hjälper. Allt jag tänker är "hur ska jag göra nu, vad ska jag göra nu?"
O när jag för en liten sekund tänker tanken att jag borde ta tillbaka honom så kommer ondskan, ångesten, svartsjukan, misstänksamheten, ja allt på samma gång. Jag har tusen frågor jag egentligen redan har fått svar på. Men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Han kan säga till mig gång på gång att han inte har gjort något. O det kanske han inte har heller. Vad vet jag?
Men det spelar ingen roll. Det är hans svek som gör ondast.
Jag vet inte hur jag ska kunna ta tillbaka någon som jag har tappat allt förtroende för, någon som jag verkligen för en gångs skull litade på. Någon som jag verkligen inte trodde skulle såra mig så här djupt. Någon som jag älskar så sjukt mycket att det gör så ont i mig bara jag tänker på hela den här grejjen.
Hur kunde han svika mitt förtroende så här? Bara någon månad efter vårat 2 missfall. Han visste att jag mådde skit efter det o han sviker mig så här mycket när jag behöver honom som mest?
Istället släpper han in en 3e part i vårat förhållande. Det var det största misstaget han gjorde.
Han vet hur sviken jag har blivit förut. Han vet vad jag har träffat för idioter. O nu visar det sig att han är likadam. O att hans morsa tydligen verkar ogilla mig starkt mycket o att han själv säger saker som att jag är falsk m.m gör inte saken bättre.

Fortsätt du att sparka på mig. Det hjälper varken dig eller mig.

Varför?

Vad ser man för nöje med att sparka på någon som redan ligger? Är jag verkligen så hemsk? Är jag falsk? Hur kan man ens tro det? Har jag så lite respekt? Tror man så lite om mig?
Jag kan inte göra någonting. Jag har slutat att fungera. Folk pratar med mig men jag hör dom inte. Cirkeln med arbetskamraterna var ett lysande exempel. Jag var där. Men jag var inte med. I min värld var jag någon helt annanstans. I början av vårat förhållande. När vi var kära o hade det bra.
Jag kan inte äta. Det är äckligt o tjänar ingenting till ändå. Men tvingade i mig en macka hos arbetskamraten, för att det skulle se bra ut. För att slippa frågor, för att inte säga hur det egentligen ligger till.

Måste säga tack för alla fina sms o kommentarer. Det värmer.
Nu måste jag stå ut med mina föräldrars tjat o frågor i några dagar. Är livet verkligen värt allt detta?

Fiender

Så var det då det här med folk som ska lägga sig i. Som börjar yttra sig om vårat förhållande dom knappt vet något om. Vad dom tror att jag har gjort slut för.
Första kommentaren jag fick slängd till mig var av min egna mor. "Men Ramona, vad har du gjort nu?" Så när ni undrar varför jag o hon inte har bra kontakt kanske ni fattar lite varför.
Den andra som yttra sig var tydligen svärmor. Sa att jag var omogen, bara ville ha barn för att mina vänner har det, att det var lika bra att missfallen skedde. M.m
Så finns det någon där ute som kan rädda mig från allt o alla? Som jag kan fly till?
Jag som inte ens kan finna tröst hos mamma.
Jag skriver egentligen inte för att uppdatera er om vad som händer i mitt liv. Det är inte därför jag bloggar. Jag bloggar för att jag mår så mycket bättre av att skriva av mig. Jag orkar inte prata om det o gråten är alltid nära till hands om jag pratar om det.
Vad var det som hände med vårat förhållande?

Spottar, fräser o störtlipar

Vi bara spottar o fräser på varandra. O det ger mig mer o mer insikt om att vi inte kan fortsätta tillsammans. Han ger mig skuld o jag ger honom. Vi kommer ingenstans.
Jag vill inte åka hem....

"hemma"

Har kommit hem en snabbis innan det är dax för jobb.
Det som jag kallade mitt hem, vårat hem. Det är inte vårat längre. Det här känns inte som mitt hem. Det är en helt annorlunda känsla när jag stiger in nu. Bara saker. Som inte har någon betydelse. Bara minnen som inte längre har någon betydelse.
Jag vill bara gråta o gå bakåt i tiden?
Vad var det som hände? Vad var det som fick oss att bli så här?
Kanske jag är den som överdriver, men sorgen i hjärtat kan jag inte knuffa bort eller överdriva. Kanske är allt mitt fel. Kanske inte. Men vad spelar det för roll?
Han gjorde så att vi kom till det här. Han gjorde sina val o sårade mig.
Det känns overkligt. Jag trodde inte det här skulle hända oss. Jag trodde verkligen att vi skulle vara starka o leva ett långt lyckligt liv tillsammans.
Jag trodde verkligen vi skulle bli man o fru.

Idag var jag med fina vänner på stan. Hur många gånger jag fick gråtklumpen i halsen när jag såg dom nyförälskade paren. Hur jag bara ville springa till honom, ge honom en kram o en puss o säga att allt kommer bli bra.
Men det kan jag inte. Jag fasar för att ens se honom. Jag kan inte glömma och gå vidare.
Jag var en som en zombie, någon som bara var med. I stand-by. Sa knappt ett ord. Förlåt för det. Jag vill inte leva med den här sorgen också. Jag vill inte tackla dom här bekymmren själv. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte packa ihop mina saker nu o lämna det som var vårat hem. Men ingenting kommer bli som det en gång var.

Vidriga äckliga svek

Inatt Uteblev sömnen totalt. Kanske dåsade till några minuter. Stirrat upp i taket. Myst med hunden. Spelat spel. Allt för att fördriva tiden o blockera tankarna.
Fungerade inte.
Efter missfall nr 2 trodde jag att det v det värsta som kunde hända. Fan vad fel jag hade.
Vidriga svek. Av han jag älskar mest. Älskade mest o kommer att älska mest.
Det spelar ingen roll vad han säger eller vad han gör. Jag har gått igenom samma svek för många gånger för att kunna förlåta ytterligare ett. Hans beteende som blev förändrat har jag svaret på varför. Han var den siste jag gett mitt förtroende till. Aldrig mer.
Jag är utan mitt hjärta o utan det är det svårt att leva.
Jag måste få svar på varför, men han ger mig bara skit tillbaka. Skyller bort allt på mig.
Visst. Varför inte sparka på den som redan ligger?
Det finns inget hopp kvar för oss. O jag har Ingen kraft att tänka framåt.
Vart ska jag börja? Hur ska jag ha kraft och tid att hitta en ny lägenhet? Vart ska jag sova? Vem ska ta hand om hunden när jag jobbar så mycket? Men framförallt, hur är det tänkt att jag ska kunna vara utan honom?
Det gör så ont. Tårarna rinner konstant o ögonen har svullnat såpass mycket att jag knappt ser längre.

Vad ska jag ta mig till??
Tack, underbara vän för att jag o hunden fick sova hos dig instt. Tack för orden du sagt o för kramarna du gav... Tänk om det kunde hjälpa

Vinden vänder aldrig

Idag har jag förlorat min gnista. Min glöd.
Det jag inte trodde hände. Han svek mig. När jag mådde som sämst.
Ikväll blev min värsta mardrömm sann. Jag är utan honom.
Inatt sover jag inte hemma. Jag vet inte vart jag sover.
Jag kan inte se honom. Mitt hjärta har brustit o det går inte att laga. Det går inte att få tillbaka tilliten som är förstörd nu.
Han jag älskade met av allt, förstörde mig mest av allt.
Han jag gav mitt liv o mina innersta djupaste tankar o känslor.
Han som kastade bort oss, mig.
Allt är förstört och jag orkar inte leva med smärtan.

Menscykel-räkning

Jag kan ju aldrig lära mig det här med lutealfas. Är det från ÄLs första dag fram till mensens första dag eller vadå? Eller är det tvärtom, från mensens första dag fram till ÄL?
Jag blir bokstavligt talat knäpp av allt det här. Jag är hopplös. Lär mig aldrig!

Förra månaden fick jag mens 1/4, så går jag enligt bara dagar så ska jag ha mens 1/5. Men inte enligt ÄL (om jag nu ska utgå från dom där pyttepyttepytte små strecken på Donna-testet) som var 20/4. Då är BIM 4/5.
Visserligen bara några dagar emellan, så borde egentligen inte klaga.
Men försöker hitta ett samband med allt det här. Försöker hitta ett uns av att kroppen har stabiliserat sig. Försöka hitta ett mönster på min menscykel. Allt för att kunna pricka in rätt dagar.
O vad räknas egentligen som oregelbunden mens? Är det när mensen inte dyker upp på exakt den dagen, t.ex. dag 30 eller kan det vara i, säg inom en veckas radie? Eller när den bara dyker upp huxflux?!
Jamen ni fattar ju vilka problem jag har idag...

Hoppas ni mår bra alla! 

Det här

....är dom tankarna jag tänker idag:
*måste säga upp mig på jobbet alt. börja läsa (har sökt, check!)
*lära mig att inte ta åt mig för mycket, både i jobb o på det personliga planet
*ta mc-kort på semestern (hittat intensivkurs, check!)
*ryta ifrån mer, mer än till bara sambon.
*kasta iväg all negativ energi ink. människor som har negativ inverkan på mig. (har börjat sålla, check!)
*leva i nuet o inte vara 1 vecka framåt i tiden
*be (?) att käken är bättre imorgon så jag kan äta ordentligt
*måste börja äta bättre (mindre portioner, check!)

Ja, det är vad jag tänker på idag.
Jobbet tar kål på mig o känner att det slukar upp mig totalt. Jag börjar vantrivas o jag vet inte om jag orkar spela ett skådespel mycket längre till. Denna veckan är jag t.ex bara ledig imorgon, har då jobbat 3 superstressiga dagar o sen fortsätta med detta stressande till söndag. Det är inte kul längre o jag inser mer o mer att jag måste därifrån. Välja ett helt nytt yrke överhuvudtaget.
Idag träffade jag finaste Sara på min rast. Vi tog en glass i solen o jag trodde jag skulle stekas ihjäl. (Ni som känner mig vet att jag är en inbiten vinter-människa!) O bonnabränna har jag fått med. Hmpf
Det var alldeles för längesen vi sågs (kommer inte ens ihåg när det var senast!) men det känns alltid som att tiden stått stilla när vi väl träffas. Hon bor i sköna Göteborg o därför kan vi inte ses varje dag. Vi kom iallafall in på all denna negativ energi man stöter på dagligen. Att man kan ju iallafall försöka att stöta bort den. O vet man att man kan det, ja, varför gör man det inte då?
Jag brukar köra en rajd någon gång om året, när man försöker att slå bort det negativa. O det har funkat hittills. Senaste rajden tog jag t.ex bort facebook. O det överlevde jag det med. O så mycket bättre mådde jag efter det. En sån liten grej räcker, iallafall för mig.
Sen händer det att jag även sållar bort negativ energi i form av människor också. O i den mån jag kan, så gör jag det med. Helt enkelt i den form att jag inte hör av mig längre. O hör dom själva inte av sig så vet man ju att vänskapen var som en fis i rymden. Inget att bry sig om helt enkelt.
O nu när jag knappt är ledig längre, o knappt har tid att höra av mig till någon, så får jag helt enkelt visa dom människorna jag bryr mig om att jag tycker om dom =)

Sara hade haft en dröm om mig för några dagar sen o i drömmen var jag gravid. Tänk om tösen nu bara kunde drömma sann-drömmar!
Väntar in BIM o har egentligen ingen aning om när den ska komma, så kör enligt förra månaden.
Ge oss lite tur nu, tack!
Hepp, dax att försöka få i sig något i matform. Svårt när käken inte vill vara med bara...
kram på er

Påsk!

Igår var det en riktigt skön slapp dag. Lite städ, tvätt, en tripp fram på stan o en promenad till filsbäck är vad jag hann med igår. Tänkte i mitt stilla sin e att jag skulle ha en soffhängar dag, men nä. Så blir det ju aldrig :)
Idag är det påskafton o jag ska börja jobba mina 3 dagar idag. Sambon ska iväg o fira påsk med sin familj så han iallafall kan känna av påsken lite. Till skillnad från en annan som ser det här som en vanlig helg :)
Ägglossningen har nog uteblivit den här månaden så tror guldägget ligger där inne någonstans o bara väntar på att befruktas. Känns som att det kommer ta lång tid innan det händer. Men idag känner jag att det inte gör så mycket, bara det resulterar i en bebis sen.
Min fin vän M sa att jag hade blivit negativ. O jag sa som det var. Det finns inte så mycket att vara positiv över längre. Hon tyckte jag borde försöka, men det är lättare sagt än gjort.
Men en positiv grej är väl att jag har så fina vänner.
Glad påsk!

Oj

Redan 21 april. Sinnessjukt vad tiden går. O som vanligt har jag massor att göra.
Har jobbat extra idag o får ev. Åka tillbaka till jobbet o vaka inatt. Vi får se hur det blir. Imorgon är jag iallafall hel ledig o tänker inte göra någonting, bara vara tillsammans med sambon som är ledig imorgon.
Nu har jag lite tid över så tänkte blogga snabbt innan jag ska träffa superfina globetrottern Mari! Äntligen är hon hemma igen!!! Få är så sköna o ärliga som hon är. O så härligt smittsamt positiv!
Dax att dra!
Puss

Pust!

Jag behöver mer timmar på dygnet, helt klart! Jag hinner inte med allt jG måste göra varje dag. När jag inte jobbar (vilket inte händer så ofta längre) så är det städning, tvättning, försöka vara social mot vänner, familj o sambo. Och dessutom träna. Håller stenhårt vid mig träning. Varje dag. Minst 5 dagar i veckan. Jag bara måste träns. Jag får ångest om jag inte tränar.
Bebisverkstaden existerar knappt. I.o.m att äl fortfarande inte kommit så finns det inget att tänka på den här månaden. Kommer den inte nästa månad heller så får jag väl ringa KK o fråga om jag kan få en dos pergotime. Eller börja med apiforce. Vi får se.
Blotta tanken på att äl ska utebli helt ger mig ångest som heter duga.
Tränger bort tankarna. Vill inte tänka.
Nu måste jag fortsätta städningen innan det är dax för möte på jobbet o sen träffa fina vänner.
Puss

Perfekt

Jag är så trött på alls perfekta människor. Som har rätt kläder, rätt frisyr, rätta skor, rätta personligheten. Vars liv går i tusen bitar om dom har en liten liten pormask på sig.
För h*lvete människor, hur orkar ni?
Jag älskar att jag inte är perfekt. Jag har en finne som täcker hela ansiktet, jag äter som en häst o det syns baske mig, jag har kläder som många skulle säga var "omoderna" bara för att dom inte är köpta förra veckan, jag fiser o rapar i stort sett när som helst, förutom på jobbet o andra allmäna platser där folk kan ta illa vid sig.
En del kanske skulle säga att jag rent av är en snubbe i kvinnokropp. OCH?!
Jag vet att jag är långt ifrån perfekt. Men ta mig sjutton, jag är iallafall mänsklig.
O mitt liv går inte i tusen bitar tack vare min gigantiska finne, mina gaser eller min ovårdade frill. Mitt liv går i tusen bitar om jag inte har mina fina operfekta människor i närheten. Det är tur att mina vänner är lika operfekta som jag!
Puss

Vi-dag

Eftersom jag har varit så nere o stressad dom senaste veckorna har jag o min sambo bestämt att vi ska ha en vi-dag idag. Utan några andra, inga förpliktelser, bara vi.
Det var längesen vi hade en sån dag o just nu är den välbehövlig.
Fina han är i väg o köper färskt bröd o sen blir det en nice frukost. Efter det blir det picknick om vädret tillåter.
Jag hoppas o tror att det här blir en bra dag.
Kram

Förändring

Har sagt det förut o jag säger det igen. Det här har förändrat mig. Det här är inte jag.
Jag brukade ta lätt på livet. Se på motgångar som något som gjorde mig starkare.Gjort mig till den jag trodde att jag var, stark.
Jag är bitter, arg, ett nervvrak. Ett darrande asplöv som ser livet som ett helvete o ett enda stort hinder. Varenda motgång är för stort o får mig att vilja ta slut på det hela på en gång.
Är det så här det ska vara så vill jag inte vara med längre.
Vad gör jag för fel?
Varför är det vi som ska ha otur? Varför händer all skit oss, och mig? Inte bara missfallen utan all annan skit också.
Tänk när man var liten o det enda bekymmer man hade var om man skulle få chans på klassens snyggast kille. Jag vill ha tillbaka den tiden. Jag vill inte vara kvar i den här bubblan av oro, ångest, självömkan o rädsla.
Jag vill inte vara sån här.
O ÄL är inte i sikte. Är det här ett skämt eller?

Hektiska dagar

Oj oj, har varit fullt upp dom senaste dagarna så har inte hunnit eller haft orken att skriva. Igår var det jobb, träning o tv-kväll med fina Ea o idag har det varit marknad, fika o filmkväll med fina människor.
Hur har ni haft det?
Har läst en del bloggar, o någon som har plussat. Grattis, du som känner dig träffad! ;)
Borde egentligen ha äl nu på lördag, men Donna-testet visar inte ens ett uns att det skulle vara på väg. Typiskt om cykeln har blivit Wrong efter det här missfallet. Vilket självklart ger mig ångest. Mega-ångest. Ångest som får mig panikslagen.
På riktigt.
Skulle väl vara min vanliga tur, så jag är egentligen inte förvånad.
Suck...

torka

blogg-torka är vad jag lider av just nu. har inget att skriva.
har jobbar flera dagar i sträck nu, men imorgon är det änligen sista dagen för att sen vara ledig några dagar.
Vi får se vad den här ledigheten bjuder på för något, men lite filmkväll o gå på marknaden är nog ett som är säkert iallafall =)
Hoppas ni mår finfint

Vart är alla?

Man hör, och läser att det är rätt vanligt med missfall ändå. Men det finns endast en i min närhet jag vet som har haft ett. Ok, det kanske inte är något man basunerar ut hejvilt. Men jag har aldrig o tänker aldrig undanhålla mina missfall om det skulle komma på tal eller om jag vet att någon av mina vänner skulle få gå igenom det.
Efter första mf var det otroligt skönt att prata med min fina vän som gått igenom samma sak som jag.
Ingen annan vet ju vad det är jag går igenom.
Att människor kanske försöker att säga dom rätta sakerna, gör dom rätta sakerna så brukar det bli helt fel. I allafall i mina ögon.
Jag vet att jag har människor omkring sig som bryr sig, men när man själv inte har varit i samma sits så kan ord som "det var bara otur, nästa gång blir det bättre, det var bara något fel på fostret så det var naturens sätt att stöta bort det" m.m bli så fruktansvärt fel o bara gör mer skada än nytta.
För när du själv inte har varit min sits, gått igenom 2 mf o har gravida människor runt omkring dig hela tiden, så har du ingen aning om vad jag går igenom.
Det hade räckt med en kram.

O tack, fina du för att du gör så att jag inte känner mig som den ensammaste kvinnan i världen med missfall i ryggsäcken.

Vår

Ja, nu är våren här på riktigt. Jag svettas redan. Hur ska detta gå i sommar?
Trots att jag är från ett varmt land, så tål jag inte värme. Jag ogillar verkligen värmen. Men älskar kylan. Men ska inte klaga, kan ändå inte göra något åt det.
Hur är det annars då?
Jo. Idag känns det inte som en bra dag. Vet inte varför, har inte hänt något för att jag ska må så här. Får väl skylla på vår-depression. Känner mig nere, men kan egentligen inte sätta fingret på vad det är. En del av er fattar säkert vad jag menar.
Över till något roligare.
Gårdagen var kul. Trevligt att alla fick träffas över bowling o god mat. Åt på italia, där vi vet att vi alltid får gott bemötande i.o.m att ägaren är god vän till oss ;) så maten behövde vi inte vänta på i timtal! Hade lite tids-press på mig nämligen när jag skulle iväg o jobba på kvällen. Men det gick finfint! O lilla Ellie blir bara sötare o sötare!

Bloggar via ajfånen då datorn tydligen har börjat strejka med att inte koppla upp sig till nätet, trots att det står att den är ansluten. Gah!
Så därför lägger jag ner bloggandet för nu o glor på när sambo o nsllebjörn spelar COD.
Puss o kram!

Helg

Jahipp, då var det helg igen. Veckorna bara flyger förbi o man fattar knappt när det är en ny vecka. Snart är det dags för min o fina sambos familjer att träffas för förta gången, o det gör vi med att spela bowlingen o sen käka efteråt.
Vi har varit tillsammans i över 1 år nu, men har aldrig böivit av att dom har träffats. Så det är hög tid för det nu.
Efter det ska jag jobba i några timmar. Känns sådär på min lediga helg, men vad gör man inte när det krisar?! Ska även jobba imorgon bitti, så skulle inte kunna hitta på något ikväll iallafall. Så det var la lika bra :)
Hur mår ni annars? Bra? Har vi några plus där ute?
Här känns det som att tiden står stilla när det gäller det. Dagarna mellan mens o ÄL är så långa! Men är aningen värre sen mellan ÄL o mens. Tror kanske att det snart iallafall är dags för mig att börja med protester-all salvan.
Spännande!
Hoppas ni får en fin lördag Alla fina ni!
Puss och kram//R.

Ni har väl...

läst fina Elidas artikel?
Om inte, gört! NU!

O när ni ändå så är där, kan ni ju läsa kommentarerna, som i mitt fall gjorde mig tvär-sur. 

ÅÅÅH, JAG BLIR SÅ ROSENRASANDE!

Tvi, spott och blä. vad är det här för eländigt land vi lever i?
vad håller politikerna på med? Framförallt KD och SD. VAD GÖR NI??!
Debatten om att ensamstående kvinnor ska få rätt till insemination i Sverige.Nedröstat.
Jo, men SJÄLVKLART!
Varför inte liksom? Klart att ensamstående inte ska ha rätt att skaffa barn på egen hand. Hur tänkte dom där liksom? varför ska ensamstående kvinnor ha barn? Dom har ju säkert "valt bort" kärleken, så då är det väl klart att dom inte ska ha barn heller, eller??
Men om kvinnan i fråga, går ut på krogen, skaffar sig ett 1-night stand o med lite tur samtidigt prickar in ÄL o blir gravid så är det f*n ingen som säger något. Ja, för självklart är det ju så himla lätt o bli gravid också. Som på filmer, klart kvinnan blir på tjocken på första försöket.

Jag blir så URBOTA trött och förbannad på små människor som inte ser längre än vad näsan räcker.
Arg, ja, det är precis vad jag är.

Är medveten om att det här är kanske blev ett omoget inlägg. Men på riktigt, så är jag faktiskt jättearg. På riktigt.

I shit you not.

Slänger

in den här låten igen. För att den är så sjukt fin o texten;

"You believed in your fairytale endings,
Now you find yourself down on your knees,
Like a rock thats been changed by the ocean,
Or a shipwreck lost out at sea"

känner nog många igen.

Vivere Senza Rimpianti

Texten jag har tatuerat på benet. Texten jag försöker att leva efter. Lev livet utan ånger.
Jag försöker att göra rätt saker, saker som jag inte kommer ångra,att kunna titta tillbaka på livet o vara nöjd med vad jag har gjort.
O det går bra. Visst har jag gjort mycket MYCKET saker som jag inte är nöjd med, men jag har aldrig ångrat några av mina handlingar. En del saker kunde jag ha gjort på ett bättre, mer sansat sätt eller på ett helt annorlunda sätt, men jag ångrar ingenting.
Men framtiden är helt annorlunda. Den ger mig panik och ångest.
Framtiden vet jag ingenting om. O det skrämmer skiten ur mig. Jag fasar för framtiden o vad den ska ge mig. Eller inte ge mig.
Tänk om min värsta mardröm besannas? O det är vi som inte får några barn. Om det är vi som måste kämpa för adoption? Om vi inte orkar kämpa längre? O får leva i ensamhet våra liv? Alla högtider i ensamhet utan skrattande barn och barnbarn?
Ren skär panik.
Kanske är det bra att jag inte vet. Men idag ger mig den vetskapen om att inte veta, ren o skär panik.
I ena stunden kan jag tänka att det inte finns någon garanti på att vi, eller jag överhuvudtaget kommer att bli gamla. Jag kan dö närsomhelst. Idag, imorgon, om 40 år.
O dör jag imorgon, dör jag utan barn. Alla tårar, alla skratt, allt kämpande utan resultat.
Dör jag om 40 år kanske alla tårar o allt kämpande efter ett barn fortfarande inte har gett något resultat. Jag vill inte leva med den här ovisheten om vad som kommer hända med familjen vi försöker skaffa. Eller hur lång tid det kommer att ta.
Jag vill veta att vi får våra efterlängtade barn och att alla tårar har gett resultat.

Gaddning nr 6

Så, då var 6e tatueringen på plats! Är ju egentligen fortsättning på buddhan som ska bli en halv sleeve men det är ändå 6e gadden.
Blev jättebra, men slutresultatet kommer bli galet bra!
Är så trött nu så jag ser i kors.
Därför blir det ett väldigt kort och ointressant inlägg idag.
Hoppas ni mår fint iallafall.

En käftsmäll

Köpte nya Vecko-Revyn. Bläddrar.
O där. Som en käftsmäll ser jag ett reportage. Ett reportage som tar mig tillbaka till den värsta natten i mitt liv.
FAN FAN FAN!
Glöm allt jag skrev om hopp. Glöm all bullshit om att allt kommer bli så himla bra igen. Rent jävla dravel. För så fort man börjar må lite bättre, ska verkligheten komma ikapp o ge en en riktig stenhård käftsmäll.
Men jag antar att det här är det som kallas livet. Att man ska må skit varenda jäkla dag o dom dagarna då man faktiskt råkar må bra, så visst fan är det alltid något som ska få en tillbaka ner på botten.
För se på fan, idag hade jag en riktigt jäkla toppendag.
Fika med fina Lina, en tripp till tatueraren o se på tatueringen vi ska fixa imorgon, kaffe hos Ea, långpromenad med sambo o hund o nu chill med sambo o nallebjörn.
O nu det här.
Tack för det.

Hoppet

Det finns många av dom bloggar jag läser som går igenom tuffa saker nu. En del av dom kan jag själv inte sätta mig in i vad dom går igenom. Och i andra känner jag igen mig själv.
Då när allt känns nattsvart. O man känner att sin egna kropp är en grav. O man bara väntar på att det lilla, som en gång var levande, ska försvinna ut ur kroppen.
Men även om det fysiskt försvinner så är den psykiska terrorn fortfarande kvar. Allt hopp, alla planer, all förtvivlan, ångest o skuld om att man nyss förlorat barnet man redan älskat så högt.
Så fort mina onda, svarta tankar kryper intill slår jag bort dom o försöker tänka på något annat. Det är inte bra, men det är mitt sätt att handskas med allt.
Men en dag kommer allt springa ikapp mig o jag kommer återigen ligga på botten.
Men just nu har jag ett uns hopp,
Tant röd hälsar på o min kropp har återigen tagit igen sig efter smällen. Man får vara glad för det lilla.
Tänker på er bloggvänner.

Skön helg

Söndag kväll o nu är den här underbara helgen över.
Igår var vi som sagt hos några vänner o kollade på film, knight and day. Var väl en OK film, men nu för tiden känns det som att alla filmer har likadan handling o man vet redan hur filmen ska sluta efter dom 5 första minutrarna. Men vi fick iallafall en trevlig kväll =)
Idag kom familjen o underbara mormor o morfar på ett litet kalas för min mor som fyllde år idag.
Supertrevligt! Första gången mormor o morfar var här också. Dom tyckte vi hade en sååå fin o luftig lägenhet.
Nu ligger både sambo o jag i sängen o är helt utslagna. Full rulle hela helgen, men jag antar att det är så det ska vara. O jag klagar absolut inte, älskar när det händer saker!
Fick förfrågan om att följa med till Gotland 1 vecka i slutet av sommaren. Blev supersugen, men då har jag redan haft min semester. Får se om jag kan fixa det på något sätt, eller kommer senare ner till Gotland efter jag har jobbat mina 3 dagar.

Fick f.ö en liten tanke idag. Visste ni att det är ca 5 % risk att få mf andra gången i rad o ca 1 % risk att få ett 3 mf på rad. Nog sjuttan är det vår tur att få barn vid nästa graviditet då? Inte sjuttan ska vi höra till gruppen 1 %-are?
Eller?
Vi vet ju nu att vi kan bli gravida, o det ganska lätt också.
Jag menar vi har ändå blivit gravida 2 gånger under ett halvår. Det finns dom som kämpar o kämpar i aldrig får plusset.
Problemet för oss är "bara" att min kropp ska behålla det lilla guldkornet. O att guldkornet ska kunna utvecklas ordentligt. Så har det ju inte direkt gått.
Det finns ju dom som haft 15 mf o sen har det tagit sig. (Har ni läst senaste numret av tidningen Land så vet ni vad jag menar!) 
Så ta mig sjuttan, 3e gången gillt är det som gäller för oss!

Dagen D är över

Ja, igår var ju då dagen som jag länge har bävat o fasat över. Men se på fan, jag överlevde den med. Den var t.om bra. Tack vare jobbet.
Hade jag varit ledig igår hade jag nog varit nerdeppad totalt. Men nu gick det.
Tog nog den tuffaste smällen i torsdagskväll, då jag grät o lyssnade på Depp-musik på kvällen o tankarna bara for runt som flyktingar på språng. O vilket Givetvis resulterade i att jag bara fick ca 4 timmars sömn den natten.
Så igår kväll, när jag o arbetsbönan, Lina, hade smidigt våra planer om att köra ett april-skämt med vår nattpersonal, så somna jag alldeles för tidigt istället.
Jäkligt synd att jag var så trött för det aprilskämtet hade varit oslagbart!!
Idag har vi storstädning på gång, imorgon ska vi fira mamma här hemma.
O ikväll är det filmkväll med några vänner!

O förresten, efter dagars av spotting, kom tant röd med dunder o brak igår! Tjoooho!
Tänk att man kan bli så glad för ett så, egentligt ovälkommet besök ;)