Hoppet

Det finns många av dom bloggar jag läser som går igenom tuffa saker nu. En del av dom kan jag själv inte sätta mig in i vad dom går igenom. Och i andra känner jag igen mig själv.
Då när allt känns nattsvart. O man känner att sin egna kropp är en grav. O man bara väntar på att det lilla, som en gång var levande, ska försvinna ut ur kroppen.
Men även om det fysiskt försvinner så är den psykiska terrorn fortfarande kvar. Allt hopp, alla planer, all förtvivlan, ångest o skuld om att man nyss förlorat barnet man redan älskat så högt.
Så fort mina onda, svarta tankar kryper intill slår jag bort dom o försöker tänka på något annat. Det är inte bra, men det är mitt sätt att handskas med allt.
Men en dag kommer allt springa ikapp mig o jag kommer återigen ligga på botten.
Men just nu har jag ett uns hopp,
Tant röd hälsar på o min kropp har återigen tagit igen sig efter smällen. Man får vara glad för det lilla.
Tänker på er bloggvänner.