Varför?

Vad ser man för nöje med att sparka på någon som redan ligger? Är jag verkligen så hemsk? Är jag falsk? Hur kan man ens tro det? Har jag så lite respekt? Tror man så lite om mig?
Jag kan inte göra någonting. Jag har slutat att fungera. Folk pratar med mig men jag hör dom inte. Cirkeln med arbetskamraterna var ett lysande exempel. Jag var där. Men jag var inte med. I min värld var jag någon helt annanstans. I början av vårat förhållande. När vi var kära o hade det bra.
Jag kan inte äta. Det är äckligt o tjänar ingenting till ändå. Men tvingade i mig en macka hos arbetskamraten, för att det skulle se bra ut. För att slippa frågor, för att inte säga hur det egentligen ligger till.

Måste säga tack för alla fina sms o kommentarer. Det värmer.
Nu måste jag stå ut med mina föräldrars tjat o frågor i några dagar. Är livet verkligen värt allt detta?