Wow!

Nästan 140 besökare på en dag o jag som började bloggen för drygt en vecka sen.
Blir superduper glad! En del får jag nog tacka Loba och Wilda Mathilda för. Statistiken ökade lite sen dom välkomnade in mig i bloggsfären!
Tack underbara ni!

Så vilka är ni som läser? Vore kul att veta, men givetvis får ni fortsätta vara hemliga om ni vill ;)

Nu är det Dax för mig att sova.
Nattinatt alla!

är det så här det känns?

Jobbat några timmar o nu har jag rast. Kände mig som en utomjording när jag kom hit. Riktigt kände spänningen, nästan så att man kunde ta på den. Har djävulskt ont i magen efter några tunga lyft (jobbar i vården.) Och självklart ska jag börja blöda som jag aldrig gjort förut, typiskt. Men det får väl gå.
Det finns inte direkt överflödigt med personal, så jag får och kan gott jobba.
Är nere som fan o vet inte om teatermasken funkar idag.

Jag vill inte!

Jag vill inte jobba idag, jag vill inte jobba idag, jag vill inte jobba idag, jag vill inte jobba idag.
Så där håller det på i huvvet på mig. Jag vill inte jobba idag!!
Men antar att jag måste tillbaka. Hoppas jag kommer in på utbildning som jag ska söka i år. Vill inte vara kvar på det där eländiga jobbet. Har varit där alldeles för länge och vill inte ägna fler år åt det jobbet.
Vill åka bort en helg. Kan vi göra det kära sambo??! ;)
Iallafall
Det första jag gjorde när jag gick upp var att träna på cross-trainern. Duktiga jag.
Hade bestämt med mig själv att jag skulle ge mig en vecka på att sörja o vara bitter på det som vi fick veta för exakt en vecka sen, missfallet.
Det är inte så lätt, men jag måste nog försöka få tillbaka livsgnistan. Även om den känns fruktansvärt långt bort. Vissa dagar kommer vara för jävliga o en del dagar kanske kommer vara bättre. Jag vet inte.
Som det känns nu har jag inte någon lust till något alls.

Jag vill inte jobba!!!

Albyl minor

Har fått den där tabletten på hjärnan. Vet inte varför men det beror säkert på den där helknasiga drömmen jag hade inatt.
Måste förresten flika in att våran säng är skön skön skööööön!
Iallafall
Idag har varit en rätt ok dag. Jag laddar inför detoxen som startar imorgon. Var tänkt att jag skulle köra Lobas detox, men har inte lämnat huset inför inhandlandat. Men imorgon är det tänkt att mitt nya, nyttigare liv ska börja. Inklusive träning! Behöver något att fokusera på, annat än bedrövligheter. Inte så lätt sagt just nu när kroppen gör sig påmind om missfallet genom smärta i magen. Men får väl vara glad över att det inte är lika djävulskt som i fredags.
Har även ångest inför att komma tillbaka till jobbet imorgon. Usch, jag vill inte. Men jag antar att jag måste. Tvivale.

Det här hjälper mig på vägen

med risk för alla som hatar (det finns väl inte så många som kan hata den underbara musiken??!)
får jag väl förvarna dom som inte känner mig att jag älskar hårdrock och en del deathmetal. Givetvis går annat hem också, som volbeat. ;0)

Sen jag såg det här bandet backstage på roskilde sommaren -10 har jag älskat dom! Ohyggligt bra band, Amon Amarth.
Och får mig att må en smula smula bättre. Speciellt den här låten. ENJOY!

Cradle of filth är med bra =)

och Volbeats Evelyn, som inte riktigt låter som dom. Men det gillas ännu mer, eftersom dom har med svenska dödsmetallbandet Entombed sångare, L-G Petrov. Braaaaa röst!  =)

Bitter och arg

Har dom senaste dagarna haft en tendens att bli mer arg än ledsen. Och det märks inte minst idag.
Idag bannar jag allt som har med barn att göra. Räcker med att titta på den där förbannade dumburken så blir jag så förbannad så jag helst skulle vilja slänga ut skiten och sätta eld på den.
Precis som någon idiot just vet om mitt 2a MF o tänker; "jamen hon blir ju perfekt att tortera lite extra, nu sätter vi in alla program och reklam vi har om nyfödda bebisar, graviditets-tester, ÄL-tester och lyckliga historier om nyfödda bebisar.
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!

Alla som längtar och försöker i det oändliga för att få ett efterlängtat barn då?
Släng upp lite jävla program om barnlöshet, ivf, oförklarligt barnlösa m.m istället. Om utredningar, kön till adoption och alla "huskurer" på tips om hur man blir gravid, varför det blir missfall och framförallt hur man behåller embryot när det väl är på plats (önsketänkade, ja). Om alla jäkla sätt för att få igång en ÄL (ägglossning), för att tempa sig för att se om tempen ökar något (för att se att ägget lossnar), "vanliga" tabletter man kan ta för att göra slemhinnan lite "vänligare" och därmed få ägget att fastna lite lättare vid ev. befruktning m.m.

Jag är så less på att bara höra om lyckade graviditeter, på att det verkar funka så lätt för en del att bli gravida och få ett barn 9 månader senare.

Ni kanske tycker jag är självisk, hemsk och fruktansvärd som kan skriva något sånt. Men tills ni varit i min sits, eller är ofrivilligt barnlösa, så har ni ingen blekaste aning om hur jävligt det egentligen är.
Jag är 100 % säker att någon som fått kämpa till max för att bli gravid o få sitt barn, genom utredningar, prover, ägg-plock, ägg-insättning och allt det där, är mer tacksam och stolt över sitt barn, än någon som blir gravid på första försöket och aldrig behöver genomgå missfall, utredningar och allt det där.

Jag känner som en annan bloggare, Wilda Mathilda , att den dagen vi får vårat efterlängtande barn, att jag aldrig någonsin glömmer alla tårar av förtvivlan och hopplöshet när varje mens kommer, efter varje MF, alla försök, allt. Jag är livrädd för att ta allt för givet och glömma hur vi kom dit. Om vi nu kommer dit vill säga.

Besök, tatueringar och kärleksspel

Idag blev det som ordinerat en väldigt lugn dag. Har inte gjort något idag och underbara mannen har tagit hand om alla promenader med hunden idag. På e.m kom sambons vän "nallebjörnen" till oss på en kopp kaffe. Kändes rätt skönt att bara ligga där o höra dom prata och bara vara på stand-by o svara o vara med lite ibland. Inga krav, sköööönt. Kom in på det där med tatueringar eftersom C. (sambon) ska fortsätta på sin ryggtavla i vecka. Fick ett otroligt sug att börja på min sleeve då. Så nu har jag kanske något att se fram emot. Det blir på samma arm där jag har buddhan. Med lite olika saker som betyder olika saker. Bilder på allt spektakel kommer när jag sitter vid en dator. Om det nu är någon som bryr sig.
Iallafall
Efter att nallebjörnen åkte så la vi oss o vilade o pratade lite. Hade köpt ett "kärleks-spel" till C i alla-hjärtans dag present som vi spelade lite. Ett spel som utgår från att man ska lära känna varandra bättre genom frågor, inte Något sånt där kamasutra- spel som någon kanske fick för sig nu ;)

Över till något helt annat: någon av alla mina läsare som hört talas om Albyl minor vid blodpropp i livmodern? Hittade artikel på nätet o läste även trådar i familjeliv. Kan väl säga att det fick min uppmärksamhet iallafall ;)

Man dör lite

Man dör lite efter varje MF. Varje gång ett hopp har byggts upp för att sen tas ifrån en så obarmhärtigt.
En del av oss, sig själv som dör. En framtid som är borta återigen.
Idag är jag nere som fan. Skulle vilja vakna om 10 år eller mer. Det är tomt. Det känns verkligen att det är något som saknas där inne. Jag är liksom inte hel. Går inte att förklara.
Jag är trött på att må så här. Jag vill inte vara sån här. Så här nere med känslan att inget spelar någon roll. Det spelar ingen roll vad jag gör, för vad ska det tjäna till?
Brukade säga GLVP. Gilla läget, var positiv.
Funkar inte riktigt i det här läget. Finns inget att vara positiv över. Finns inget att glädjas över.
Allt är bara mörkt och dystert och jag hatar att känna så här. Jag vill vara glad igen, känna livslusten och ha ork till att göra något, vad som helst.

På måndag är det meningen att jag ska gå tillbaka till jobbet. Hur är det meningen att jag ska orka? Orka sätta på sig teatermasken o låtsas vara trevlig och låtsas bry mig om något som jag ger blankaste fan i just nu? Eller så behöver jag en kicken på röven som får mig bort från den här trygghets-zonen jag har skapat här hemma. Där ingen, förutom sambon, kan se mig gråta och vara arg, förtvivlad, förbannad och nere.
Det här är inte jag längre och det gör mig fan så förbannad. Det här ska fan inte ta över mig totalt, inte låta mig bli uppslukad och deprimerad.
Läs inte den här bloggen om ni är ute efter något positivt. Det här är tamigfan en av dom mest deppigaste bloggarna jag själv läst. Så jävla deprimerande.

Tomt

Gårdagens kväll var den värsta jag varit med om i hela mitt liv. Det gjorde så förbannat ont så det går inte att beskriva. Tycker riktigt synd om sambon som fick stå ut med eländet. Stackarn har väl jätteont i händerna efter att jag krampaktigt tog tag i dom i varje jävulska värk. Men efter timmar av jävulska värkar, krampanfall, frossa och feber kom klumpen.
Men mitt i allt elände, Efter den kraftigaste värken, när jag inte orkade ta i mer. Med tårarna sprutandes sa jag till sambon att nu kommer jag inte längre ner, nu är jag på botten. Då säger gullet; "Ja, du är ju iallafall inte ensam. Jag är ju med dig." o mitt all skit, värk, elände så får han mig att börja skratta. Han är den finaste jag vet. Av alla rötägg (som dom flesta vänner kan intyga) så hade jag turen att få han. Den underbaraste på jorden. O det är ingen tvekan om att vi kommer klara det här missfallet också.
I helgen är det ordinerat soffläge för min del. Har ingen värk nu och efter all ansträngning igår är kroppen, och jag helt slut. Hjärnan har gått på högvarv, inte minst under natten med alla drömmar. Så kanske är psyket lite bearbetat med?! Jag kan ju hoppas det iallafall...

Bring it on bitch

Helvetet har börjat. Tabletterna är tagna och jag kan officiellt inte komma längre ner på botten nu. Det här mina kära vänner är det värsta jag varit om. Ingen smärta, vare sig psykiskt eller fysiskt har någonsin varit värre än det här. Värkarna kommer o går o jag bara inväntar den stora krysten. Fan, det här klarar jag aldrig.

Bloody hell, bloody weekend.

Nu har jag varit hos doktorn då. Pratade lite, blev egentligen inte mycket klokare. Men det var skönt att få höra doktorn säga att vi hade lätt för att bli gravida (1a graviditet tog 5 månader, 2a graviditet 3 månader.) För en som är lite lätt hypokondrisk över allt det här med bebisverkstad o grejjer så var det skönt. Frågade om det här med ökad missfallsrisk efter 2 mf o han sa att det kan ha inverkan, men det är jättesvårt att veta. Då tittar dom på när i graviditeten missfallet uppstod och är det ungefär vid samma tidpunkt kunde det ha inverkan. Frågade vad han menade med samma tidpunkt ,typ 1a trimestern o liknande. O då fick jag bara som svar att det ALLTID var under den första perioden. Men jaha. Dom flesta missfallen sker ju under 1a trimestern. Så det blev jag inte klokare på. Känns ändå så skönt på något vis att blir det ett till mf/ma så blir det utredning.
Efter samtalet blev det ett till VUL och där tittade han på hinnsäcken och livmodern. Livmodern var stor och hinnsäcken hade minskat betydligt. VULet som jag gjorde i måndags visade en större hinnsäck o vi såg även fostret. Denna gång fanns det inget foster. Undrade vart sjuttan det hade tagit vägen eftersom jag inte har blött något. Fick som svar att det kunde vara så att kroppen har absorberat det (låter ju helkonstigt) eller att det är på väg ut.
Fick iallafall tabletter som ska stöta ut det, och jag hoppas att kroppen iallafall kan göra mig den stora tjänsten o stöta bort allt. Så nu blir det återigen att ta fram DONNA-testet o se när/om ägglossningen behagar att komma igen. Blir så jävla le på hela skiten.
Avbokade tiden hos min barnmorska idag också, innan jag åkte till gyn. Gick ju dit på hälsosamtal när jag var i v.6, när man fick den där boken "vänta barn" och allmänt snack om graviditeten. Och då hon sa att hon ville att jag skulle ha fler symptom. Jag var ju bara trött o ömma, spända bröst. Hon ville att jag skulle ha illamående och andra, större grav.symptom. Knappt hon trodde jag var gravid, då jag inte alls hade samma symptom som vid förra graviditeten. Men tji fick hon, jag vet att alla graviditeter inte har samma symptom. Inte minst nu.
Nästan direkt efter jag kom hem från gyn ringde barnmorskan till mig. (får ju lämna återbesök via telesvarare) och undrade om jag inte ville komma dit iallafall vid den utsatta tiden och prata om det som hänt, och om jag/vi hade frågor. Först tänkte jag att det är väl ingen idé, alla säger ju att det ska ordna upp sig o allt är så normalt o hit o dit. Men sen tänkte jag, samtalet är ju inte förräns i mitten av mars och då borde jag ha slutat blöda. Men har jag inte gjort det, har jag ju denna tiden att kunna prata med BM om varför o mens-cykeln o allt det där. Kanske dyker det upp några frågor också. Jag vet inte. Allt bara snurrar och jag önskar att allt var som förut.

Det blev ett långt inlägg. Men det skiter jag i.
Igår köpte vi hästen-sängen:

Superskön! Men vi ska köpa högre ben så att det blir den perfekta sängen!
Hoppas dagen går fort så att sambon kommer hem snart. Vågar inte ta tabletterna innan han är hemma...

Visste ni...

att en av deltagarna i Big Brother är från Lisch? Ja, alltså Lidköping.
Annie.
Jag ville bara berätta det. Big Brother-fan som jag är ;0)

Terapi?

...tänker jag aldrig göra igen. Efter branden -98 fick jag gå till en psykolog. Som sa alla dom rätta sakerna, frågade dom rätta frågorna. Kändes som hon frågade genom ett frågeformulär. Hon hade ingen aning om vad jag hade gått igenom, eller hur det kändes. Så varför skulle jag prata med henne tänkte jag. Och så tänker jag nu med.
Min terapi är att få prata med andra som har varit om samma sak och prata med min sambo som går igenom samma sak.
Dom senaste dagarna har inte alls varit bra. Men idag har jag faktiskt dammsugit och t.o.m vattnat blommorna. Men nu är kraften och viljan borta igen. Så över till något roligare.
Eftersom vi slänger sängramen och därmed sängborden som sitter fast i sängramen så är det dax att hitta nya sängbord. Och ett nytt överkast, kanske nya prydnadskuddar också. Eller vad säger du käre sambo? ;0)

Kanske ett sånt här...?:

Jaja, vi får se hur det blir.

Irriterad

Klockan är strax över sju och det är omöjligt att somna om. Har varit vaken sen jag hörde sambon låsa dörren o åka till jobbet. Direkt börjar tankarna. En till ensam lång dag framför mig. En till skitdag att försöka ta sig igenom. Har inte direkt koll på dagarna men tror att det är imorgon jag ska tillbaka till gyn. Inget har kommit ut så jag antar att det blir en ev. Skrapning eller tabletter som får hjälpa mig på traven. Äh, jag vet inte. Kanske får läkaren för sig att tortera mig lite extra o se hur lång tid det tar för kroppen att fatta. Som sitt egna lilla experiment. Som vanligt lika bitter o arg som igår kanske ni märker.
Iallafall.
Sängen igår var ingen hit. Kändes nästan som sängen vi har nu, så den sket vi i. Idag ska vi iväg igen o titta på en säng o är den bra tar vi den med oss direkt. Det är väl meningen att jag ska börja förbereda här hemma o börja ta bort vår säng o ram o allt som är i/på sängramen. Vi får väl se...
Tänk förresten vad bra det är med bloggar. Har redan hittat någon som är i liknande sits som jag. Så skönt att veta att jag inte är själv med den här levande mardrömmen.

Jag hittade en artikel

Nya rön om orsaker till missfall

den som är intresserad kan läsa. Sparade den mest för att kunna visa sambon senare =)

Jag borde...

ändra headern på den här bloggen. Men jag orkar inte.
Borde även tacka för alla sms jag har fått dom här dagarna. Även om jag inte orkar svara, så läser jag varenda ett. Och det är så skönt att veta att man har vänner som stöttar en.
Idag är det tänkt att vi ska kolla på en säng. Vet inte hur det ska gå. Att lämna husets trygga vrå, träffa okända folk, försöka koncentrera oss på ett ev. säng-köp.
Usch, jag orkar inte. Men pappa trodde det kunde vara bra att komma bort, även för en liten stund. Och kanske har han rätt. Men jag är osäker.
Vill ju inte få nervöst sammanbrott mitt i alltihop.
Fick ännu ett bakslag idag, sambon får inte ledigt på fredag. Så jag får gå själv till sjukhuset. Så typiskt. Men jag antar att det ska vara så här. Antar att det är meningen att allt ska gå emot mig. 

Fick ett sms av en vän att det inte gick att kommentera bloggen. Så nu har jag ändrat detta.
Så nu får ni kommentera hur mycket ni vill. Nu ska jag kolla på den sämsta tv-serien någonsin gjort, allt för att fördriva tiden lite. Gissa vilken. Ur-gammal serie. Mer säger jag inte.

En till

En till jävla skitdag att gå upp till. Ligger fortfarande i sängen o drar mig för att gå upp. Finns ingen anledning. Jo, hunden. Men sambon har redan varit ute med henne innan han åkte till jobbet. Drömt som vanligt massa skit. Inte på samma nivå som under graviditeten. Men konstigt ändå. Önskar att jag kunde sova mer. Sova bort hela dagen men det gÅr inte. Tänker på VULet jag gjorde i måndags. Tänker på det lilla embryot som låg där inne. Stilla. Tänker att jag kanske bara är vecka 6 eller något o därför såg vi inget hjärta. Men med tanke på storleken på det så vet jag att det bara är önsketänkande.
Tänkte igår, efter att sett buddhan på min överarm, på karma. Måste ha varit riktigt tokigt för jävlig för att stå ut med all den här skiten igen. Är det ett test? Från vem isåfall? Det finns ingen jävla Gud, eller någon annan andlig makt så vem fan skulle testa mig? Är det bara som läkaren sa? Otur? Igen? Bullshit.
Egentligen spelar Det ingen roll. Jag kan försöka komma med syndabockar men det finns ingen att skylla på, förutom mig själv o min förbannade kropp. Som fortfarande är så jävla trög o inte fattat att det finns ett dött foster i mig. Så jävla maktlös o jag kan inte göra något. Inte förrän på fredag iallafall.

Psykisk paralyserad

Jag har nog inte riktigt fattat vad som har hänt än. Varje gång jag vaknar tänker jag på fostret. Känner snabbt på brösten för att känna om dom är ömma, enbart för att någon millisekund senare fatta att det inte spelar någon roll.
Konstigt egentligen, med ödet o så där. Jag har endast blött en gång, o det var igår strax innan jag åkte till gyn. Hade jag inte gjort ett VUL så hade jag fortfarande trott att jag var gravid.
Jag bannar min kropp för vad den gör mot mig. Jag bannar min hjärna för att t.o.m den leker spratt med mig. Jag kan inte lita på någon, inte ens min egna kropp. Fatta att man har blivit lurad.
Dagen har bara gått ut på att sova och gråta. Känns som att tiden står still. Känns som en evighet till sambon kommer hem. Två timmar kvar. Två långa hemska ensamma timmar kvar.
Han är verkligen min klippa. Utan honom skulle jag ha gått under ytan för längesen. Han har ju iallafall rätt när han säger att vi iallafall har varandra. Det är det viktigaste av allt.

Så här är det

Vi skulle egentligen använda den här bloggen som en "utannonsering" av graviditeten om några veckor. Och givetvis för oss själva att gå tillbaka o läsa när bebisen kommit. Nu blir den här bloggen istället en blogg om vårat andra missfall, eller missed abortion.
Det är som sagt vårat andra MA på ett halvår. Hade jag inte gjort VUL igår hade jag fortfarande trott att jag var gravid. Kroppen har fortfarande inte fattat att fostret är dött och måste stötas bort.
Allt jag vill är att det ska försvinna nu och att det inte ska bli lika långdraget som förra gången. Att få bort allt tror jag får mig att gå vidare lättare.
Idag är jag själv hemma. Sambon jobbar. Är fruktansvärt ensamt, men jag vet att han måste jobba och innerst inne gör han mig nog en tjänst som låter mig vara själv o få bearbeta lite. Det var skönt att han var hemma med mig igår iallafall. Han är den enda jag vill vara med nu. Den enda som förstår o går igenom samma sak som jag. Kanske inte fysiskt, men iallafall psykiskt.
Vi har båda förlorat två foster, två blivande barn.
Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara ha lite förstående till varför jag är som jag är nu. Tills ni själva har varit med om två MA på raken, utan en lyckad graviditet vet ni förmodligen inte vad jag pratar om. Att älska något så högt, utan att ens träffa det lilla pyret o veta vem det är, kan nog alla blivande mammor känna igen sig med. Men att det sen blir bortryckt ifrån en och dessutom bli lurad av sin kropp och bli tvungen att krysta ut något så efterlängtat och önskat är tamigfan olidligt. Jag vet inte hur jag ska orka gå igenom allting igen, men jag har inget val. Jag kan inte göra någonting åt saken och jag känner mig helt paralyserad. Jag skulle vilja fly, fly någonstans där jag inte kan bli påmind om barn, död och gravidetet, Men det går inte och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag önskar att jag var liten igen och man gick till sina föräldrar som hjälpte en när det var svårt och tufft.
Är sjukskriven denna vecka. På fredag är det som sagt dags att gå tillbaka till gyn och se vad jag ska göra. Jag hoppas jag får tabletter och att det försvinner fort den här gången. På måndag är det meningen att jag ska börja jobba igen. Jag vet inte hur det är tänkt att jag ska kunna göra det, det är redan psykiskt och fysiskt krävande på det där jobbet. Men på ett sätt känns det som att jag måste.
Helst skulle jag vilja ligga i soffan o bara gråta, men det känns som att det är fysiskt omöjligt att gråta mer.

Det finns inget hopp kvar...

Vårat pyre orkade inte stanna kvar hos oss den här gången heller. Det är vårat andra missfall på ett halvår. Det första i augusti och det andra nu.
Jag är tom, det finns inget hopp kvar. Skulle egentligen in till gyn för att ta cellprov, men jag började blöda imorses så jag fick istället göra ett VUL (vaginalt ultraljud.)
Läkaren letade ett tag o det tog längre o längre tid. Sen kom domen. "Det är ett Missed Abortion." Igen.
Ett till missfall som inte kroppen stött bort direkt. Igen.
Frågade om det var vanligt med just MA, fick till svar att det händer. Ibland 1, 2 eller fler gånger. Och att vi bara hade otur. Igen.
Hoppet har gått ur mig. Igen.
Panik, ångest, hopplöshet, ingen kraft att orka gå igenom samma procedur igen. Springa till förbannade gyn en gång i veckan för att ta se att kroppen stött ut allt. Ta blodprover, prata, göra VUL.
Varför?
Ett barn är så långt borta och nu måste vi börja om allt igen.
Vårat lilla pyre slutade växa för ca 10 dagar sen. I 10 dagar har min kropp lurat mig. Lurat oss.
Och det enda som finns kvar nu är för min kropp att stöta ut det. Få bort alla hormoner, alla rester. En psykterror varje gång jag vaknar, varje gång jag går på toaletten, varje gång jag ser eller hör någon prata om barn. Sist tog det mer än en månad innan kroppen hade stött ut allt. Hur lång tid ska det ta nu? Orkar vi, jag försöka på nytt igen? Kan jag få upp hoppet igen?
Drömmen var en stor familj, men nu finns det bara två missfall.

Jag lever i min mardröm och jag kan inte fly.

Ny säng?

Söndag morgon och det är bara jag som är vaken. Sambon och hans kompis kom hem sent o dom är nog måttligt trötta o bakis idag. Skönt att slippa sånt där! Gårdagens fest var kul, och som jag förstod det av snubbarna när dom kom hem, var det minst lika händelserikt ute på krogen.
Idag blir det ev. en tripp till Kinnekulle med svärmor, hennes man och hundarna. Och även en tripp till Falköping ska vi försöka att klämma in. Har pratat länge om att skaffa en ny, hög säng eftersom våran är så låg och med min onda rygg och den (kommande) stora magen i vägen blir det säkert inte lättare för mig att komma upp ur den. Så det är vad vi ska titta på i Falköping.
Det står mellan:

 eller:

Båda är höga och helt fantastiska att ligga i.
Apropå sömn så tror jag att den där "kissperioden", när man är uppe på nätterna femtusen gånger börjar bli bättre. Rekordet att gå upp o kissa på en o samma natt är 6 gånger. Inte så konstigt att man är trött med alla dom avbrotten. Inatt var jag t.ex bara uppe 3 gånger!
Hepp, dax att väcka herrarna för lite städning innan svärmor kommer. Dom blir nog jätteglada när jag tvingar dom att städa lite i deras bakisrus! Schyrre-virre i farten!!!

Taada!

Efter mycket om och men, och med en sambo till hjälp har jag nog börjat få lite ordning på bloggen.
Klockan är strax 16 och känns som dagen knappt har börjat. Sambon vaknade sent (jämfört med en annan som var klarvaken kl 8.) Har blivit fruktansvärd morgonpigg (och otroligt kvällstrött) sen jag blev gravid.
Är inte alls ovanligt att jag slocknar redan vid 20-21 på kvällen, mot sambons förtret. Är väl lite ovanligt med tanke på att man brukar jobba natt och "dagarna" oftast inte började förrän vid den tiden.

Men nog om det. Kom in på helt fel spår, då jag egentligen skulle skriva om dagens bravader. Ni lär väl märka under tidens gång (om ni nu fortsätter att läsa) att jag har en tendens att börja skriva om något helt annat som egentligen inte alls var meningen att skriva om. Som nu t.ex.

IALLAFALL! Så släpade jag med sambo och hund till skogen där båda fick springa av sig lite. Det resulterade i en hund som fick upp ett spår o sprang bort i vad som kändes som en evighet, men var nog egentligen inte längre än 2-3 minuter. Tur för na att ho kom tillbaka, lika lyrisk som vanligt över att komma till skogen o inte inse en gnutta att matte o husse var både arga o uppstressade över att hon sprang iväg.
Drog sen vidare till Lidens blommor och köpte en present till kära vännen som har inflyttningsfest idag.
Och, mot sambons vilja, en stor murgröna med kruka, som nu pryder vardagsrummets mitt-fönster. Bild kommer senare kanske.

Ska som sagt på inflyttningsfest ikväll o har tänkt länge och väl på hur jag ska komma med ursäkten att jag inte dricker. Får helt enkelt dra en liten lögn om att jag blivit inbeordad att jobba imorgon bitti så att jag inte kan dricka ikväll. Hoppas dom går på det.

Hepp, dax att sova lite. Helt slut!

Välkomna!

Det här blir min femtioelfte blogg ute på nätet, men för en gångs skull kanske jag har något intressant att skriva om!
Vi är nämligen gravida, min käre sambo och jag. Så det kommer bli mycket bloggande om det lilla pyret i magen. Vi har precis gått in i vecka 10 (9+1) så den "oroliga" tiden är inte över för oss än.
Ytterst få utvalda vet om vår lilla skatt, ca 10 st max. mest familj, men även några arbetskamrater.

Ska försöka att få fart på den här bloggen, men har inte riktigt räknat ut hur man gör med designen.
Hjälp tack!

The Parents Connect 3D Pregnancy Widget

Baby Names

Names

Pregnancy