Psykisk paralyserad

Jag har nog inte riktigt fattat vad som har hänt än. Varje gång jag vaknar tänker jag på fostret. Känner snabbt på brösten för att känna om dom är ömma, enbart för att någon millisekund senare fatta att det inte spelar någon roll.
Konstigt egentligen, med ödet o så där. Jag har endast blött en gång, o det var igår strax innan jag åkte till gyn. Hade jag inte gjort ett VUL så hade jag fortfarande trott att jag var gravid.
Jag bannar min kropp för vad den gör mot mig. Jag bannar min hjärna för att t.o.m den leker spratt med mig. Jag kan inte lita på någon, inte ens min egna kropp. Fatta att man har blivit lurad.
Dagen har bara gått ut på att sova och gråta. Känns som att tiden står still. Känns som en evighet till sambon kommer hem. Två timmar kvar. Två långa hemska ensamma timmar kvar.
Han är verkligen min klippa. Utan honom skulle jag ha gått under ytan för längesen. Han har ju iallafall rätt när han säger att vi iallafall har varandra. Det är det viktigaste av allt.