Tomt

Gårdagens kväll var den värsta jag varit med om i hela mitt liv. Det gjorde så förbannat ont så det går inte att beskriva. Tycker riktigt synd om sambon som fick stå ut med eländet. Stackarn har väl jätteont i händerna efter att jag krampaktigt tog tag i dom i varje jävulska värk. Men efter timmar av jävulska värkar, krampanfall, frossa och feber kom klumpen.
Men mitt i allt elände, Efter den kraftigaste värken, när jag inte orkade ta i mer. Med tårarna sprutandes sa jag till sambon att nu kommer jag inte längre ner, nu är jag på botten. Då säger gullet; "Ja, du är ju iallafall inte ensam. Jag är ju med dig." o mitt all skit, värk, elände så får han mig att börja skratta. Han är den finaste jag vet. Av alla rötägg (som dom flesta vänner kan intyga) så hade jag turen att få han. Den underbaraste på jorden. O det är ingen tvekan om att vi kommer klara det här missfallet också.
I helgen är det ordinerat soffläge för min del. Har ingen värk nu och efter all ansträngning igår är kroppen, och jag helt slut. Hjärnan har gått på högvarv, inte minst under natten med alla drömmar. Så kanske är psyket lite bearbetat med?! Jag kan ju hoppas det iallafall...