Det finns inget hopp kvar...

Vårat pyre orkade inte stanna kvar hos oss den här gången heller. Det är vårat andra missfall på ett halvår. Det första i augusti och det andra nu.
Jag är tom, det finns inget hopp kvar. Skulle egentligen in till gyn för att ta cellprov, men jag började blöda imorses så jag fick istället göra ett VUL (vaginalt ultraljud.)
Läkaren letade ett tag o det tog längre o längre tid. Sen kom domen. "Det är ett Missed Abortion." Igen.
Ett till missfall som inte kroppen stött bort direkt. Igen.
Frågade om det var vanligt med just MA, fick till svar att det händer. Ibland 1, 2 eller fler gånger. Och att vi bara hade otur. Igen.
Hoppet har gått ur mig. Igen.
Panik, ångest, hopplöshet, ingen kraft att orka gå igenom samma procedur igen. Springa till förbannade gyn en gång i veckan för att ta se att kroppen stött ut allt. Ta blodprover, prata, göra VUL.
Varför?
Ett barn är så långt borta och nu måste vi börja om allt igen.
Vårat lilla pyre slutade växa för ca 10 dagar sen. I 10 dagar har min kropp lurat mig. Lurat oss.
Och det enda som finns kvar nu är för min kropp att stöta ut det. Få bort alla hormoner, alla rester. En psykterror varje gång jag vaknar, varje gång jag går på toaletten, varje gång jag ser eller hör någon prata om barn. Sist tog det mer än en månad innan kroppen hade stött ut allt. Hur lång tid ska det ta nu? Orkar vi, jag försöka på nytt igen? Kan jag få upp hoppet igen?
Drömmen var en stor familj, men nu finns det bara två missfall.

Jag lever i min mardröm och jag kan inte fly.