Man dör lite

Man dör lite efter varje MF. Varje gång ett hopp har byggts upp för att sen tas ifrån en så obarmhärtigt.
En del av oss, sig själv som dör. En framtid som är borta återigen.
Idag är jag nere som fan. Skulle vilja vakna om 10 år eller mer. Det är tomt. Det känns verkligen att det är något som saknas där inne. Jag är liksom inte hel. Går inte att förklara.
Jag är trött på att må så här. Jag vill inte vara sån här. Så här nere med känslan att inget spelar någon roll. Det spelar ingen roll vad jag gör, för vad ska det tjäna till?
Brukade säga GLVP. Gilla läget, var positiv.
Funkar inte riktigt i det här läget. Finns inget att vara positiv över. Finns inget att glädjas över.
Allt är bara mörkt och dystert och jag hatar att känna så här. Jag vill vara glad igen, känna livslusten och ha ork till att göra något, vad som helst.

På måndag är det meningen att jag ska gå tillbaka till jobbet. Hur är det meningen att jag ska orka? Orka sätta på sig teatermasken o låtsas vara trevlig och låtsas bry mig om något som jag ger blankaste fan i just nu? Eller så behöver jag en kicken på röven som får mig bort från den här trygghets-zonen jag har skapat här hemma. Där ingen, förutom sambon, kan se mig gråta och vara arg, förtvivlad, förbannad och nere.
Det här är inte jag längre och det gör mig fan så förbannad. Det här ska fan inte ta över mig totalt, inte låta mig bli uppslukad och deprimerad.
Läs inte den här bloggen om ni är ute efter något positivt. Det här är tamigfan en av dom mest deppigaste bloggarna jag själv läst. Så jävla deprimerande.