"hemma"

Har kommit hem en snabbis innan det är dax för jobb.
Det som jag kallade mitt hem, vårat hem. Det är inte vårat längre. Det här känns inte som mitt hem. Det är en helt annorlunda känsla när jag stiger in nu. Bara saker. Som inte har någon betydelse. Bara minnen som inte längre har någon betydelse.
Jag vill bara gråta o gå bakåt i tiden?
Vad var det som hände? Vad var det som fick oss att bli så här?
Kanske jag är den som överdriver, men sorgen i hjärtat kan jag inte knuffa bort eller överdriva. Kanske är allt mitt fel. Kanske inte. Men vad spelar det för roll?
Han gjorde så att vi kom till det här. Han gjorde sina val o sårade mig.
Det känns overkligt. Jag trodde inte det här skulle hända oss. Jag trodde verkligen att vi skulle vara starka o leva ett långt lyckligt liv tillsammans.
Jag trodde verkligen vi skulle bli man o fru.

Idag var jag med fina vänner på stan. Hur många gånger jag fick gråtklumpen i halsen när jag såg dom nyförälskade paren. Hur jag bara ville springa till honom, ge honom en kram o en puss o säga att allt kommer bli bra.
Men det kan jag inte. Jag fasar för att ens se honom. Jag kan inte glömma och gå vidare.
Jag var en som en zombie, någon som bara var med. I stand-by. Sa knappt ett ord. Förlåt för det. Jag vill inte leva med den här sorgen också. Jag vill inte tackla dom här bekymmren själv. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte packa ihop mina saker nu o lämna det som var vårat hem. Men ingenting kommer bli som det en gång var.