Har kommit hem en snabbis innan det är dax för jobb.
Det som jag kallade mitt hem, vårat hem. Det är inte vårat längre. Det här känns inte som mitt hem. Det är en helt annorlunda känsla när jag stiger in nu. Bara saker. Som inte har någon betydelse. Bara minnen som inte längre har någon betydelse.
Jag vill bara gråta o gå bakåt i tiden?
Vad var det som hände? Vad var det som fick oss att bli så här?
Kanske jag är den som överdriver, men sorgen i hjärtat kan jag inte knuffa bort eller överdriva. Kanske är allt mitt fel. Kanske inte. Men vad spelar det för roll?
Han gjorde så att vi kom till det här. Han gjorde sina val o sårade mig.
Det känns overkligt. Jag trodde inte det här skulle hända oss. Jag trodde verkligen att vi skulle vara starka o leva ett långt lyckligt liv tillsammans.
Jag trodde verkligen vi skulle bli man o fru.
Idag var jag med fina vänner på stan. Hur många gånger jag fick gråtklumpen i halsen när jag såg dom nyförälskade paren. Hur jag bara ville springa till honom, ge honom en kram o en puss o säga att allt kommer bli bra.
Men det kan jag inte. Jag fasar för att ens se honom. Jag kan inte glömma och gå vidare.
Jag var en som en zombie, någon som bara var med. I stand-by. Sa knappt ett ord. Förlåt för det. Jag vill inte leva med den här sorgen också. Jag vill inte tackla dom här bekymmren själv. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte packa ihop mina saker nu o lämna det som var vårat hem. Men ingenting kommer bli som det en gång var.
Uppdatering
1 år sedan
Du vet inte vem jag är och jag vet inte vem du är men vi har stött på varandra på FL och jag vill att du ska veta att du finns i mina tankar. Lider så med dig och önskar att det fanns något jag kunde göra eller säga för att du ska må lite bättre. Har också blivit djupt sviken och sårad av min man och även om det kanske inte är på samma sätt så kan jag nog kanske på ett ungefär sätta mig in i hur du känner. Fast inte helt förstås för varje händelse, varje känsla, varje tanke är ju unik. Förstår om det känns nattsvart just nu men jag hoppas att du framöver kommer må bättre och kommer kunna känna glädje igen. Men låt det ta tid, din tid. Skönt att du har fina vänner runt dig som stöttar. Skickar en massa stärkande kramar. Ta hand om dig! //MissT
SvaraRadera