Barnmorskan

Idag ska jag träffa BM igen. O jag kan inte rå för att tankar som "är det här min sista dag som vetandes gravid" dyker upp.
O det värsta är att inte sambo kan följa med. Fina vänner har erbjudit sig att följa med (tack förresten) men känner att det är antingen sambo eller så får jag bita ihop o göra detta själv.
Känns som att jag ska hoppa ut över ett stup varje gång det är ett nytt besök på gång. Som att jag bara väntar på domen.
Men varför skulle det vara så, försöker jag tänka sen. Varför skulle just vi ha den oturen också?
Det är väl SJÄLVKLART att bebis lever o att Dante har gjort ett bra jobb o att man kan höra hjärtljud idag.
SJÄLVKLART...
Hittills har ju allt sett bra ut, o ingenting att oroa sig över. Hjärtat, magsäck, hjärnor ink. Lillhjärnan såg ju bra ut på Rul, så jag borde egentligen inte känna denna oro.
Jag antar att det är historien vi har bakom oss och bristen på tron att det här underbara verkligen händer oss nu gör att jag blir så orolig.

Snälla högre makter, låt mig få höra hjärtljud idag.

Kl. 14 ska jag dit. Håller ni tummarna?!

Nervös kärlek//R.



- Posted using BlogPress from my iPhone