Är du rädd?

Idag är jag förbannad. Igår somnade jag av att jag var förbannad. På det mesta. På det som har hänt oss det senaste året. På högre makter. På orättvisan. På allt.
På "riktiga" vänner som tror att det räcker med att visa sitt stöd genom att öka statistiken på min blogg.
Som inte ens kan ta sig tid att slänga iväg ett sms o fråga hur det är.
Endast en vän hörde av sig igår. PÅ HELA DAGEN.
Att folk är totalt egocentriska o totalt uppslukade i sitt egna är jag mycket väl medveten om. Men allvarligt talat. Hade jag en vän som gått igenom samma skit som jag, är nyopererad o som jag vet om är sjukskriven o bara är hemma. Ja, då hade jag tamigfan tagit mig tid att iallafall skicka ett sms.
Ingen fattar vad jag går igenom, o det förväntar jag mig inte heller. Men är man nyopererad, oavsett vad det är för operation, så tar man sig tid, om man nu är en riktig vän.
O skitsnack som att "du kan väl höra av dig när du vill, mår bättre, känner för det" är väl en pissig attityd. Varför ska jag ta mig tid o ork när det är jag som är opererad??

Kommer säkert få en jävla massa skit för att jag som vanligt skriver vad jag tycker.

Men du skulle ju för en gångs skull försöka kunna tänka dig in i min sits. Det skadar inte dig mer än vad det skadar mig. 

Jag hoppas för guds skull att det här är en del av läkeprocessen. För idag är jag inte rolig.
Jag blöder o jag har ondare idag än vad jag hade dagen efter operation. Ska träffa en kurator senare. Har även hittat orken att ta kontakt med en privat gyn.

The game is on.