Nu ska ni få höra vilket helvete vi går igenom

Innan jag börjar så önskar jag att dom som vet vem jag är, inte för det här vidare. Att det jag skriver här, stannar här. Iallafall för nu.


Allt började ju med att jag fick ont i min bebisfabrik o fick bruna flytningar i förra veckan. Fick en remiss till gyn där dom gjorde vul. Där såg dom ingenting. Vi gjorde ett grav.test som visade positivt.
Anledningen till att jag har sprungit där nu varannan dag är för att se om hcg har höjts. Vilket det har:
Fredag: 1464 hcg
Måndag: 1717 hcg
Onsdag: 2530 hcg

Som ni ser är det ingen markant ökning och ingen vet något. Idag gjorde vi ytterligare ett vul där dr bara hittade tjock slemhinna o inget mer, o även konstaterade att det inte var ett utomkveds.
Tog även ett cellprov eftersom jag inte blöder längre.
Men självklart, när hoppet har tänds lite så räcker det med att komma hem för att upptäcka att jag blöder igen. Som ett sjukt jävla hån.
Men jag tänker fan inte ge mig. Jag tänker fan inte brytas ner av det här. Aldrig. Nu får det fan vara nog. Den som skrattar o hånar mig rakt upp i ansiktet, den högre makten som gör det här, den skrattar jag tillbaka åt. I helvete att jag tänker låta mig brytas ner igen.

Så vi har båda ställt in oss på att det är ett 3e mf. men nu återstår det 2-3 långa grymma veckor av psykisk terror innan vi vet vart vi står o vad som händer.
Tur att min sambo har fått ledigt idag för att vara hemma med mig. Ville absolut inte få ett nytt negativt besked själv, som vid det förra missfallet. Så idag, trots det fina vädret ska vi ligga i soffan, titta på film, sörja, banna världen, o komma underfund med hur vi ska gå vidare och lägga allt det negativa bakom oss.

För om det är någon som klarar det, så är det vi.