Är det så?

I den här graviditeten försöker jag att inte tänka tillbaka på alla våra motgångar med dom senaste graviditeterna.
När jag tänker tillbaka på det så känns det som; "Herregud, har det här verkligen hänt oss? Har VI haft 2 mf/ma OCH ett utomkved?"
Det känns som en sjuk dröm, det vi har gått igenom. Det känns inte som att det är vi. Inte min kropp som har fått stå ut med all påfrestning. Någon annan. Som man har sett på film.
Men det är inte så. Det är inte en tragisk film. Det är våra liv o våra händelser. Våran historia. O många är det som delar liknande historier. Tyvärr.
Igår började jag tänka. Det här är 4e graviditeten.
3 gånger tidigare har vi tänkt oss som blivande föräldrar till 3 olika små bedårande barn.
3 barn som aldrig fick komma till oss fysiskt. 3 osynliga barn som vi har planerat en framtid för. Byggt upp en framtid för. I våra tankar.
Men är det så att vi är föräldrar till 3 osynliga barn? Eller är det så att vi "bara" har fått genomgå 3 avbrutna graviditeter?
När blir ett barn ett barn? O när blir en förälder en förälder? I stunden då dom får hålla sitt nyfödda barn i famnen? Eller på vägen genom dom (förhoppningsvis) 9 månaderna? Eller i den stunden man får ett plus på stickan?

Vad tycker ni?



- Posted using BlogPress from my iPhone