Den kom, den gick

Förkylningen är nästintill borta. Lite snuva o nysningar kvar bara. Känns skönt att det inte blev mer än lite feber.

Nästa vecka, 27e är det dags för Rul. Och som vanligt är jag sjukt nervös. Främst för att det inte ska leva s.k. Som dom andra ul vi har gjort den här graviditeten så börjar min "riktiga" nervositet en vecka innan ul. Klämmer o känner efter extra mycket. Och som vanligt har jag inga symptom. Kände av lite molvärk igår. Men då kom istället dom onda tankarna fram om att det är livmodern som försöker stöta ifrån sig bebis istället för att tänka att det kanske är växtvärk. Detta är bara ett exempel på alla dumma tankar som dyker upp.
Ett annat är att vi drabbats av ett tyst missfall, där man helt enkelt inte märker av något förrän vid Rul, o att den orsaken då skulle vara att det skedde när moderkakan skulle ta över försörjningen.

Fan fan fan

Jag blir så trött på mig själv. Blir genuint förbannad när jag inte kan slappna av, att ha blivit snuvad på konfetten o inte kunna njuta som om det vore min första graviditet. Få vara godtrogen o tro att allt är som det ska. Att allt är ok.
Kanske är det jag o mitt svaga psyke just nu som tror att allt kommer gå åt helvete, trots att det inte finns något som tyder på att det är något fel. Förutom dom uteblivna symptomen.

Fan ta demonerna som bara hugger sig in i huvvet, som en ren, skär ond handling. Som har gett sig fan på att etsa sig fast likt en tumör.
Ska man kunna få njuta någon gång eller?

Less!


- Posted using BlogPress from my iPhone