Sista dagen som gravid?

Gårdagen bjöd på en (hittills) för jävlig ångest. Ångesten kom tillsammans med vårat första missfall. Innan dess visste jag knappt vad ångest var.
Igår var den värsta jag upplevt.
Fina S kom på frulle (frukost) o vi pratade en del om ångesten, vad som händer i våra liv nuförtiden (båda jobbar mkt) m.m m.m Under tiden hon var här så släppte ångesten, men så fort hon åkte så kom den tillbaka. Jag kan inte sluta tänka på Ul:et vi ska göra imorgon och vad det ska visa.
Dom i min närhet försöker lugna ner mig o säga att det kommer gå bra. Men vad spelar det för roll när det är min kropp som inte känner någonting? Jag vill bara gråta o gråta, slänga mig i en soppsäck o hoppas på att någon slänger säcken på soptippen. Eller bara vakna upp efter ultraljudet är gjort o få veta att allt är bra.
Vad ska jag ta mig till om vi får ett till negativt besked?
Jag KLARAR inte av mer dåliga besked.
Försöker intala mig själv att det är så här det ska vara. Att min kropp helt enkelt vant sig vid hormonerna o det är därför jag inte känner något. Det positiva är att jag inte har haft något ont i fabriken, inga blödningar el. liknande. Men det hindrar inte mig från att tro att det är ett MA/uteblivet mf.
Kan jag iallafall inte få ett par ömma bröst? Något? Lite halsbränna kanske?

Är det här min sista dag som gravid?
7.30 imorgon får vi veta hur det har gått med Dante och hans jobb.
Har bett er förut, o om det är möjligt ber jag om det ytterligare en gång.

Håll era tummar för oss imorgon.

Ångestkärlek//R.