gråter

Har precis tittat på tv3s nya dokumentär-serie om ofrivilligt barnlösa. Innan vinjetten ens var slut grät jag som en tok. Vilka inspirerande, starka människor!
Kände igen mig om SÅ mycket, kanske främst paret som adopterat. Eftersom jag själv är adopterad och har en lillebror som är adopterad från ett annat land.
Kan tänka mig in sitsen mina föräldrar har varit i och kommer ihåg hur det var när vi fick beskedet, när jag var 7-8 år, om att jag skulle få en lillebror och fick se den sötaste lille krullhåriga ungen på denna planet på ett litet kort. (Kortet har jag förresten i min plånbok, fina bror!) Mamma och pappa var givetvis överlyckliga och vi firade med Klings chokladbollar (dom där med skum i.)
Mina föräldrar har varit väldigt öppna med att vi är adopterade, även om en del kan tro att jag är biologisk till min far då han är rätt mörk. Att vi har varit adopterade har aldrig någonsin varit något problem, det enda problem man stöts på är trångsynta, små dumma människor som inte tror att jag skulle känna mig svensk.
Har inte så mycket övers till såna människor, men tycker dom borde fatta att om jag säger att jag var 2 månader när jag kom till Sverige, så finns det inget annat än just svenska traditioner som jag vet något om.

Nu var det ju inte det jag skulle prata om, utan skulle prata om programmet. Tyckte att det här programmet var lite mer personligare och inte lika "samhällsbaserat" som "Barn till varje pris?" på svt 1 var. Tycker fortfarande att "Barn till varje pris?" fortfarande är bra och att det gör två olika "sorters" program om samma ämne. Ju mer insikt, desto bättre!

Och sist men absolut inte minst, fina fina Linda. som var med i programmet. Vilken sanna inspirationskälla du är! Så stark, så fin! Om du läser detta, du är min nya idol!

Kärlek//R.