Så här är det

Vi skulle egentligen använda den här bloggen som en "utannonsering" av graviditeten om några veckor. Och givetvis för oss själva att gå tillbaka o läsa när bebisen kommit. Nu blir den här bloggen istället en blogg om vårat andra missfall, eller missed abortion.
Det är som sagt vårat andra MA på ett halvår. Hade jag inte gjort VUL igår hade jag fortfarande trott att jag var gravid. Kroppen har fortfarande inte fattat att fostret är dött och måste stötas bort.
Allt jag vill är att det ska försvinna nu och att det inte ska bli lika långdraget som förra gången. Att få bort allt tror jag får mig att gå vidare lättare.
Idag är jag själv hemma. Sambon jobbar. Är fruktansvärt ensamt, men jag vet att han måste jobba och innerst inne gör han mig nog en tjänst som låter mig vara själv o få bearbeta lite. Det var skönt att han var hemma med mig igår iallafall. Han är den enda jag vill vara med nu. Den enda som förstår o går igenom samma sak som jag. Kanske inte fysiskt, men iallafall psykiskt.
Vi har båda förlorat två foster, två blivande barn.
Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara ha lite förstående till varför jag är som jag är nu. Tills ni själva har varit med om två MA på raken, utan en lyckad graviditet vet ni förmodligen inte vad jag pratar om. Att älska något så högt, utan att ens träffa det lilla pyret o veta vem det är, kan nog alla blivande mammor känna igen sig med. Men att det sen blir bortryckt ifrån en och dessutom bli lurad av sin kropp och bli tvungen att krysta ut något så efterlängtat och önskat är tamigfan olidligt. Jag vet inte hur jag ska orka gå igenom allting igen, men jag har inget val. Jag kan inte göra någonting åt saken och jag känner mig helt paralyserad. Jag skulle vilja fly, fly någonstans där jag inte kan bli påmind om barn, död och gravidetet, Men det går inte och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag önskar att jag var liten igen och man gick till sina föräldrar som hjälpte en när det var svårt och tufft.
Är sjukskriven denna vecka. På fredag är det som sagt dags att gå tillbaka till gyn och se vad jag ska göra. Jag hoppas jag får tabletter och att det försvinner fort den här gången. På måndag är det meningen att jag ska börja jobba igen. Jag vet inte hur det är tänkt att jag ska kunna göra det, det är redan psykiskt och fysiskt krävande på det där jobbet. Men på ett sätt känns det som att jag måste.
Helst skulle jag vilja ligga i soffan o bara gråta, men det känns som att det är fysiskt omöjligt att gråta mer.