Gårdagen

Sammanbiten o nervös tog jag mig själv till BM. Väl där stötte jag på fina vännen med sin lilla familj, tillsammans med en hel drös av andra nyblivna föräldrar o deras bebisar.
O där satt jag. Nervös. O med en dunkande huvudvärk som sällskap.
Väl inne hos BM så pratade vi om hur graviditeten har gått hittills. Diskuterade oron jag har o om hur nervositeten ökar när jag väl har ett besök inbokat som närmar sig. Men hon lyckades lugna ner mig en aning o sa att det hela är helt normalt med tanke på det senaste året.
Sen var det dags för britsen.
Hua, vad hjärtat slog!
Hon började att känna på livmodern o försökte visa vart kanten var, men nä. Kände inte den ändå!
Just nu var den några cm ovanför naveln iaf.
O sen var det dags att höra hjärtljud. O så fort hon tog den där makapären mot magen så dök det upp hjärtljud. Först trodde jag att det var mina egna jag hörde eftersom hon inte ens behövde leta efter dom.
Men det var bebisens. Ååååh det underbaraste ljud jag någonsin hört!
Synd att inte sambo kunde följa med, men har lovat att han ska följa med nästa gång.
140 slag/minut klappade det lilla livets hjärta. Precis som det ska. Tydligen.
Underbart!
Så nu måste jag försöka tygla mig o tänka o tro att det hela ska gå vägen. För det ska det ju!
Annars var besöket jättebra o det enda som var liiiiite anmärkningsvärt var att mitt socker var lite högt sist jag var där. Det låg på 6,8 o får ligga på max 8. Men för tillfället ska jag ej göra något, utan får vänta tills nästa mätning o då ta ställning om det fortfarande är högt.

Efter det blev det fika med gamla goa vänner. En toppendag helt enkelt!
Love!

Barnmorskan

Idag ska jag träffa BM igen. O jag kan inte rå för att tankar som "är det här min sista dag som vetandes gravid" dyker upp.
O det värsta är att inte sambo kan följa med. Fina vänner har erbjudit sig att följa med (tack förresten) men känner att det är antingen sambo eller så får jag bita ihop o göra detta själv.
Känns som att jag ska hoppa ut över ett stup varje gång det är ett nytt besök på gång. Som att jag bara väntar på domen.
Men varför skulle det vara så, försöker jag tänka sen. Varför skulle just vi ha den oturen också?
Det är väl SJÄLVKLART att bebis lever o att Dante har gjort ett bra jobb o att man kan höra hjärtljud idag.
SJÄLVKLART...
Hittills har ju allt sett bra ut, o ingenting att oroa sig över. Hjärtat, magsäck, hjärnor ink. Lillhjärnan såg ju bra ut på Rul, så jag borde egentligen inte känna denna oro.
Jag antar att det är historien vi har bakom oss och bristen på tron att det här underbara verkligen händer oss nu gör att jag blir så orolig.

Snälla högre makter, låt mig få höra hjärtljud idag.

Kl. 14 ska jag dit. Håller ni tummarna?!

Nervös kärlek//R.



- Posted using BlogPress from my iPhone

11-11-11

Som så många andra par gjorde i fredags så slog vi slag i saken o förlovade oss.
Detta hade vi planerat ett tag, så det kom inte så om en överrasking när sambo tog fram ringen!
På något sätt känns det som en självklarhet, denna förlovningen. Som något vi egentligen borde ha gjort för längesen. Vi känner varandra utan o innan, med ett tonläge eller ögonkontakt så vet vi hur den andre mår. Med risk att låta alltför klyschig, så är det faktiskt så att utan C. Så känner jag mig halv.

Annars så var hela spa-upplevelsen fantastisk! Vi gjorde inga behandlingar, bara slappade o badade, åt o tog det lugnt. Kan varmt rekommendera en spa- helg på selma spa.
MEN trots att vi har varit på spa, så kan jag inte rå för att känna mig stressad o orolig över att jag inte känner något i fabriken. Ingen spark, inga buffrar. Ingenting. Nu är jag ändå i v.21, med moderkakan i bakvägg. Så tycker att jag borde ha känt någonting vid det här laget.
Vill inte lägga mer press än nödvändigt på C. Så att han också blir nervös o nojjig som jag.
HATAR när jag blir sån här. Kanske tänker jag mer på det nu när vi har varit iväg?
Det är ju trots efter våra semestrar som mf har upptäckts.
Första mf fick vi plus på stickan första gången under semestern i Halmstad, dagen efter vi kom hem började jag blöda o mf var konstaterat.
Andra mf/ ma hände under vår semester i Sälen o upptäcktes på vul en vecka efteråt.
Men den här gången måste det bara gå väl. Det bara måste.
Jag har tills onsdag att försöka lugna ner mig i tänket. Då ska jag nämligen träffa BM o förhoppningsvis få höra hjärtslagen.
Tyvärr ska jag dit utan sambo, så jag kommer vara nervös som tusan. Men klart att jag kommer få höra hjärtslag.

Eller hur?! =\







Selma Spa i Sunne

När mjölken är slut...

Imorses hade sambo urbota ont i huvvet efter att ha slarvat med maten. Jag låg i sängen o drog mig så han åt frukost själv.
O när det väl är dags för mig att ta min dagliga gröt märker jag till min fasa att MJÖLKEN ÄR SLUT!
Det gjorde mig totalt vansinnig!
O inte har det blivit bättre... Sambo fick allt höra ett par väl valda ord från fröken Ramona just pga att mjölken var slut!
Stackarn...
Med denna start på dagen hoppas vi båda två att kvällen slutar bättre, då vi snart åker till Selma Lagerlöfs Spa o spenderar helgen där.

Må väl!// R.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Det finns inga ord

Jag snubblade över ett klipp på youtube igår.
Det här klippet har hängt med i mina tankar sen dess. Fick mig att tänka på vad som har varit, för andra och för egen del. Vad som gör att man bara vill sluta.
Jag har själv fått oturen av att bevittna ett självmord av en vän när jag var tonåring och ja, som ni förstår så är det en sak man aldrig glömmer.
Nu undrar ni säkert hur jag kan bevittna ett självmord utan att rycka in o rädda människan. Men vännen i fråga valde att hoppa framför ett tåg o vi kom försent.


Här är klippet jag såg:  

 Och här är dokumentären som klippet handlar om: 

Ta hand om er o varandra

Rock me gently

När jag var liten o inte kunde sova för alla mardrömmar, magont eller vad det nu kunde vara så tog min fina pappa med mig i bilen o satte alltid på den här låten.

Det funkade varje gång, ända upp till 7-9 års ålder. För mig fanns det ingenting som var så lugnande som när jag fick åka bil på kvällen o lyssna till den här låten. Bara jag o pappa.
Det var sann trygghet det!

Ha en fin dag alla. Nu ska jag strax iväg o jobba!

Kärlek!

Nära krock-upplevelse X2 och kantareller i näsan

Det har varit en hektiskt vecka med jobb och utvecklingsdag på jobbet.
På en o samma dag var jag nära att krocka 2 sketna gånger. En på morgonen på väg till jobbet då en lastbil som står i vägrenen helt plötsligt får för sig att köra ut på vägen där jag (och 10 bilar bakom mig) kommer. Som tur var insåg han (?) snabbt sitt misstag o svängde in till vägrenen igen o jag for ut på andra sidan vägen. Kan tacka min lyckliga stjärna för att det inte kom möte just då, för då hade det garanterat smällt med en jävla smäll. Tänkte direkt på adrenalindosen både jag o bebis fick. Aj aj aj, inte bra.
Nästa nära-krock-upplevelse kom på vägen hem från jobbet, i en rondell då en bilist åker rätt ut framför mig, trots att jag blinkar o visar att jag ska ur rondellen.

JAG BLIR SÅ URBOTA ARG PÅ FOLK SOM INTE KAN SE VART ANDRA BILAR ÄR UTAN BARA KÖR. 

Så efter dessa smärre chock-upplevelserna, samt en trött dag överlag på jobbet så mådde jag inte alls tiptop när jag landade i soffan. Frös, var sjukligt trött, halsbränna, huvudvärk och illamående.
Fina sambo fixade snällt kvällsmaten som blev kantarellbruschetta, vilket var gott.
Men det hela slutade med kavalkad-spy järnet. Aldrig varit med om liknande!
O detta var första kräkningen sen tja, kanske vecka 12? vecka 11? eller kanske vecka 10?
Skitsamma, det var ett tag sen iallafall. Men misstänker att det var mer mitt allmän tillstånd som gjorde att det blev kräkning än hormoner, men vad vet jag?!
Huvudsaken är att bebis mår bra. Vilket jag verkligen verkligen hoppas.

Har ännu inte känt några sparkar, vad jag vet iallafall. Ibland kan det kännas som att något nyps där inne, men det tror jag mer är livmodern som växer o därför känns det. Någon som vet?
Något "fladder" eller att det ska kännas som en liten fisk där inne har jag inte känt av. Men det kommer nog. I skrivande stund känner jag ingen panik eller stress, det kommer när det kommer.
Känns läskigt att tänka så "avslappnande" på något sätt. Är så van att gå på helspänn hela tiden att jag helt enkelt inte orkar med det längre. Känns som att det är "fel" att vara avslappnad i tänket o att jag kommer få tillbaka det tusenfalt. Men börjar mer o mer inse att vi är maktlösa i det som händer. Nu iallafall.

Idag är sambo o hans vänner i Stora staden Stockholm på spelmässa så jag o hunden är ensamma. Så idag åker vi nog hem till mami o papi o äter och ev. blir det filmkväll med goda vänner ikväll.
OM JAG BARA ORKAR!

Kärlek//R.