Nu vet jag

Hur en spark känns. O med det sagt så har jag nog känt dessa "sparkar" ett par veckor tillbaka.
Igår när sambo skulle lyssna på magen så fick han en spark rätt i örat!
Det var första gången han har känt en rörelse utanpå magen o det var så skönt, för det kändes nog som en bekräftelse även för honom att det finns ett liv där inne.
Jag buffa lite på magen nyss o fick en spark till svar. Ser rätt kul ut när magen börjar röra sig ubersnabbt.
Igår fixade jag iordning hemmet med div. Juliga saker, drog med mig sambo till grannstaden o storhandla samt köpte blommor o annat fint.
Var jättepigg igår o somnade inte förrän vid 23 typ.
Är fortfarande lika förundrad över hur bra jag mår. Hoppas det håller sig så bra!
Men viktigast är att bebis mår bra där inne.

Svävar-på-moln-kärlek// R.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Förlåt förlåt förlåt

...att jag inte har uppdaterat här på ett tag. Senaste inlägget var angående hur nervös jag var pga av att jag hade ont i magen. Men det gick bra. Fick höra bebisens fina hjärtslag på 140 slag/minut o blev lika rörd som vanligt. Antagligen är det så att bebis har kommit åt något ärr eller liknande där inne som gör att det gör så ont då.

Vardagen rullar på i galet fort hastighet o det känns som att jag inte alls hänger med.
Idag är det första advent o jag har inte hunnit ta fram något ens i närheten av adventsak. Men förhoppningsvis är jag ledig ett par dagar nu så att jag kan ta tag i vårat hem som verkligen behöver en rejäl doning.

För övrigt?
-Mjo vars. Det känns som att en del av mig försvunnit på något vis. Tack vare jobbet. Det är så krävande o för det mesta frustrerande. Jag önskar att jag kunde skriva allt som får mig att vilja säga upp mig från det där stället, men det går inte. Pga av tystnadsplikt.
Men vad jag kan säga är att jobba för kommun, iallafall kommunen jag jobbar i, är inte någon höjdare.
Man ger o ger o dom bara tar o tar. Ju mer man ger, desto mer tar dom. Tills man till slut kvävs.
Till slut är man så svag att man bara ger upp, skiter i vad som sägs, vad som görs o kör sitt egna race. Utan att överdriva känns det som att man är en modern slav.
Det känns som att man bara blir spottad på, trots att vi alla gör vårt bästa. Vi ger kommunen av våran fritid för att gå på möten, vi vrider o vänder på varenda liten sten för att spara kommunen pengar,  ja. Vi gör allt.
O vad får vi tillbaka?
Inte tack, inte ett "vi ska försöka få det bättre", inte ett skvatt. O gud förbjude att politikerna skulle kunna ge kommunarbetarna ett julbord GRATIS?! Haha, nej då. Klart det kostar. Som allting annat om vi vill göra något som andra får gratis av sina jobb. O ett tack, jodå. Det får vi. I stil med ett opersonligt A4-papper från högste hönset i kommunhuset, där det står att vi ska vara stolta över vårat jobb.
Hur då? Hur sjuttan tänkte man där? Vadå stolt?
Jag kan i ärlighetens namn inte vara stolt över ett jobb som får mig o så många andra med mig att må dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Endast för att spara pengar.
För det är det enda det handlar om. Tyvärr.

Vem fan skulle bry sig om jag gick in i väggen? Vem fan skulle tacka mig för dom gratis timmarna jag gör jobbet?

Nä tack. Jag är så förbannat le på det där jobbet att jag aldrig vill gå tillbaka. Men på något sätt finns det inget annat jag vill än att just jobba med människor.
Tänk om politikerna kunde komma till vår verklighet, våra vårdtagares verklighet?
Jag tvivlar starkt på att dom skulle kunna gå rakryggade efter den upplevelsen.

Men ja, det är ett önsketänkande som så mycket annat är.

Hur många julbord går våra politiker på i år? Gratis?

//Frustrerad

Bitterf*tta

Så nu har jag äntligen fått prata med Mvc. O den bittraste tanten någonsin. Har pratat med henne förut o är minst lika otrevlig som då. Kände mig rent ut sagt dum i huvvet när jag skulle förklara hur det kändes. "Är du VERKLIGEN säker på att det inte är sparkar?"

Men jag gjorde
Mitt bästa o hon betonade flera gånger hur hon skulle få ge upp sin lilla rast på 15 min Om jag ville komma o lyssna på hjärtljuden. O att det nog skulle vara bättre om jag ringde gyn o fick en tid. Tjenare, kl. Är 14.30 o då får jag ändå ingen tid förrän imorgon, i bästa fall. = Ramona hinner oroa sig i tusenfalt.
Jaja, jag tjatade iallafall till mig att få komma på hennes rast. Tänker inte vika mig för det där patrasket. Jag är orolig, jag har min rätt att få komma dit.
Oavsett om hon har rast eller inte.
Så 15.15 är det dags att träffa denna glada människa. O förhoppningsvis få höra bebisens hjärtljud.

//Nervös så in i bängen

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ont i magen

Vaknade i lördags natt av att det gör ont i vänster sida på magen. Sjukt svårt att förklara, men det skulle kunna jämföras med en superduper kramp som varar i någon sekund o sen domnar bort. O så har det hållt på under helgen.
Igår pratade jag med dr. I Borås, han tyckte det lät som dragningar i ligamenten. Men känner klart o tydligt att det är i livmodern. Dessutom har värken flyttat sig något mitt på magen, precis under naveln.
Och med tanke på hur körigt det är på jobbet (igår fick jag o Hanna jobba själva hela kvällen) så har jag sjukskrivit mig idag.
Pallar helt enkelt inte den psykiska pressen, samtidigt som jag har ont i magen, samtidigt som jag måste vara trevlig mot våra vårdtagare.
Jag bara tänker på hur det står till med lilla pyret i magen. Är allt som det ska? O varför gör det så ont i magen? Vad kan det vara?
Det är oroväckande lugnt o stilla i magen...

I godan tro trodde jag att jag skulle få komma in till Mvc idag, men till min förtret så fick jag inte telefontid förrän kl 14 i e.m. Därmed känns det som att det är kört att få komma dit o lyssna på hjärtat idag.
Den här oron äter upp mig inifrån. Och sambo kan inte ta ledigt från jobbet. Suck...

//Gräver ner mig i mörkret



- Posted using BlogPress from my iPhone

Gårdagen

Sammanbiten o nervös tog jag mig själv till BM. Väl där stötte jag på fina vännen med sin lilla familj, tillsammans med en hel drös av andra nyblivna föräldrar o deras bebisar.
O där satt jag. Nervös. O med en dunkande huvudvärk som sällskap.
Väl inne hos BM så pratade vi om hur graviditeten har gått hittills. Diskuterade oron jag har o om hur nervositeten ökar när jag väl har ett besök inbokat som närmar sig. Men hon lyckades lugna ner mig en aning o sa att det hela är helt normalt med tanke på det senaste året.
Sen var det dags för britsen.
Hua, vad hjärtat slog!
Hon började att känna på livmodern o försökte visa vart kanten var, men nä. Kände inte den ändå!
Just nu var den några cm ovanför naveln iaf.
O sen var det dags att höra hjärtljud. O så fort hon tog den där makapären mot magen så dök det upp hjärtljud. Först trodde jag att det var mina egna jag hörde eftersom hon inte ens behövde leta efter dom.
Men det var bebisens. Ååååh det underbaraste ljud jag någonsin hört!
Synd att inte sambo kunde följa med, men har lovat att han ska följa med nästa gång.
140 slag/minut klappade det lilla livets hjärta. Precis som det ska. Tydligen.
Underbart!
Så nu måste jag försöka tygla mig o tänka o tro att det hela ska gå vägen. För det ska det ju!
Annars var besöket jättebra o det enda som var liiiiite anmärkningsvärt var att mitt socker var lite högt sist jag var där. Det låg på 6,8 o får ligga på max 8. Men för tillfället ska jag ej göra något, utan får vänta tills nästa mätning o då ta ställning om det fortfarande är högt.

Efter det blev det fika med gamla goa vänner. En toppendag helt enkelt!
Love!

Barnmorskan

Idag ska jag träffa BM igen. O jag kan inte rå för att tankar som "är det här min sista dag som vetandes gravid" dyker upp.
O det värsta är att inte sambo kan följa med. Fina vänner har erbjudit sig att följa med (tack förresten) men känner att det är antingen sambo eller så får jag bita ihop o göra detta själv.
Känns som att jag ska hoppa ut över ett stup varje gång det är ett nytt besök på gång. Som att jag bara väntar på domen.
Men varför skulle det vara så, försöker jag tänka sen. Varför skulle just vi ha den oturen också?
Det är väl SJÄLVKLART att bebis lever o att Dante har gjort ett bra jobb o att man kan höra hjärtljud idag.
SJÄLVKLART...
Hittills har ju allt sett bra ut, o ingenting att oroa sig över. Hjärtat, magsäck, hjärnor ink. Lillhjärnan såg ju bra ut på Rul, så jag borde egentligen inte känna denna oro.
Jag antar att det är historien vi har bakom oss och bristen på tron att det här underbara verkligen händer oss nu gör att jag blir så orolig.

Snälla högre makter, låt mig få höra hjärtljud idag.

Kl. 14 ska jag dit. Håller ni tummarna?!

Nervös kärlek//R.



- Posted using BlogPress from my iPhone

11-11-11

Som så många andra par gjorde i fredags så slog vi slag i saken o förlovade oss.
Detta hade vi planerat ett tag, så det kom inte så om en överrasking när sambo tog fram ringen!
På något sätt känns det som en självklarhet, denna förlovningen. Som något vi egentligen borde ha gjort för längesen. Vi känner varandra utan o innan, med ett tonläge eller ögonkontakt så vet vi hur den andre mår. Med risk att låta alltför klyschig, så är det faktiskt så att utan C. Så känner jag mig halv.

Annars så var hela spa-upplevelsen fantastisk! Vi gjorde inga behandlingar, bara slappade o badade, åt o tog det lugnt. Kan varmt rekommendera en spa- helg på selma spa.
MEN trots att vi har varit på spa, så kan jag inte rå för att känna mig stressad o orolig över att jag inte känner något i fabriken. Ingen spark, inga buffrar. Ingenting. Nu är jag ändå i v.21, med moderkakan i bakvägg. Så tycker att jag borde ha känt någonting vid det här laget.
Vill inte lägga mer press än nödvändigt på C. Så att han också blir nervös o nojjig som jag.
HATAR när jag blir sån här. Kanske tänker jag mer på det nu när vi har varit iväg?
Det är ju trots efter våra semestrar som mf har upptäckts.
Första mf fick vi plus på stickan första gången under semestern i Halmstad, dagen efter vi kom hem började jag blöda o mf var konstaterat.
Andra mf/ ma hände under vår semester i Sälen o upptäcktes på vul en vecka efteråt.
Men den här gången måste det bara gå väl. Det bara måste.
Jag har tills onsdag att försöka lugna ner mig i tänket. Då ska jag nämligen träffa BM o förhoppningsvis få höra hjärtslagen.
Tyvärr ska jag dit utan sambo, så jag kommer vara nervös som tusan. Men klart att jag kommer få höra hjärtslag.

Eller hur?! =\







Selma Spa i Sunne