jag hittade ett brev

Gick in på min profil på Familjeliv. Där har jag inte varit på evigheter. Började läsa min blogg jag hade där.
Gick till första blogg-inlägget. Då hade jag precis fått reda på att jag var gravid för första gången.
Kommer ihåg det så väl, förhoppningarna man hade, planerna man redan hade börjat planera, hur ljust man såg på framtiden.
Kommer ihåg hur jag satt i lägenheten i mina beiga soffor efter att precis ha kommit hem från våran semester i Halmstad, sambon var borta på spelkväll med kompisar och jag o hunden hade mys i soffan. O jag skrev som sagt mitt första blogg-inlägg som gravid.
Bara några timmar efter jag hade skrivit inlägget började jag blöda och skrev snabbt ett sms till sambon som kom hem i illfart till en totalt nerbruten flickvän.
Redan då hade vårat guldkorn gett upp, i vecka 6.
Det första missfallet, var det värsta av allt det här. På något sätt gjorde det mig mer härdad. Kanske har jag blivit mer kall, apatisk till allt det här. Det första missfallet lärde mig att aldrig någonsin ta något för givet o att ta vara på varje ljus stund.
Hade jag vetat när jag skrev det första inlägget att jag ett år senare skulle ha haft 2 missfall och en mindre äggledare, som tack för att en graviditet satt fel, skulle jag nog troligtvis aldrig mer våga hoppas. Då är det bra att inte veta. O jag är tacksam idag för att jag fortfarande inte vet vad som komma skall. Det är bäst så.


Igår var vi bjudna på bröllop, min kusin o hans fina sambo gifte sig. Vi blev placerade vid ett bort där det var 3 (!) små bebisar, den äldste knappt 1 år. Min första reaktion när jag såg detta var "FAN!" men sen kom jag på mig själv. Varför ska jag tänka så för? Det är väl trevligt att få sällskap att 3 småttingar som inte har en aning om vad det är för galningar dom ska spendera en kväll med?
Det gjorde inte ont i mig att få se mammorna rå om sina barn så mycket, att se papporna hjälpa sina fruar med sina barn m.m.O ja, det fanns några hög- och mellan gravida där också, men det gjorde inte heller mig något.  Det räckte med att titta på min fina sambo som satt snett framför mig så var dom onda tankarna borta igen. (all kärlek till dig gullet!)

Men en sak som både jag o sambo reagerade på, var i kyrkan när prästen höll sitt tal till brudparet. Som handlade om mod. En mening han sa som faktiskt gjorde mig bitter.
Det var något i stil med att "det är modigt att skaffa barn, för då kommer det ett barn om några månader. Men det är modigare att stå inför en församling och inför gud och lova sin kärlek till varandra tills man dör." Typ så sa han.
Ni kanske fattar vad det var vi reagerade på?!