Lyckliga

Har varit ett par riktigt bra dagar. Faktiskt.
Även om jag var lite bitter igår. Men ikväll. Sätter på tvn o en dokumentär, som jag sett tidigare visas. Unga provrörs-föräldrar. Sist jag såg den var jag gravid för andra gången o visste inte hur utgång skulle bli. O nu, när jag ser dokumentären för andra gången har vi precis tvingats ta bort en felväxt graviditet. Och en äggledare.
Jag kan inte rå för att tänka "nästa gång jag ser den här dokumentären, vart i livet befinner vi oss då?"
Han som har gjort dokumentären är även han som är den blivande pappan. O han filmar o får med alla småsaker som man själv tänkt eller pratat om tillsammans med sin partner. Alla rädslor, alla möjligheter, ömma ögonblick och ömma handlingar.
När dom fick det positiva svaret, och även det negativa. Hur
Väl man känner igen sig.
Och när den blivande mamman säger "har vi inte gått igenom tillräckligt nu?".
Min tanke precis. När ska skiten ta slut? Kan inte vi få känna lycka någon gång istället för att bara bevittna den? Istället får vi stå som åskådare vid sidan av o glädjas (så gott det går) åt andras lycka. Att känna en avundsjuka som inte alls är
Vi, som vi inte kan rå för, men som finns där. Okontrollerat.
Vi vill också vara dom lyckliga.


- Posted using BlogPress from my iPhone