Återigen...

Jag kan inte säga hur tacksam jag är över människorna som hjälpt mig med allt möjligt den senaste tiden. Speciellt min roliga, torterande läkare som tömt mig på pus dom senaste dagarna. Varje dag har han sprungit ifrån möten för att han lovat att hjälpa mig.
Det var ju egentligen bara meningen att jag i måndags skulle till sjukhuset för att mäta CRP, men den gigantiska varkulan från ett sår ville ju inte ge med sig så jag bad snällt att någon skulle titta på det när jag ändå var där. Och då har jag turen som får den här fantastiska läkaren! Skojjar, driver med sig själv, brydde sig på ett genuint sätt, frågade om missfallen, kollade medicinlistan, fixade och korrigerade m.m allt detta utan att stressa iväg, när Jag inte ens bokat in tid. Helt underbart!
Fick även träffa kuratorn idag. Märkte stor skillnad på mig o ögonen. O jag känner skillnad. Det är skillnad. Även det här har fått mig starkare. Och gett mig insikten om att jag faktiskt är stark. Sjukt stark. Så det så.
Så vi avbokade nästa tid. Jag känner att jag klarar av det här själv. Tillsammans med den bäste Klippan man kan ha <3, min underbara fina hjärtevän.

Apropå den finaste i hela universum, så har han gett mig klartecken på något vi har pratat om en tid. Som kommer ta år att planera, men det är ju en liten tjusning bara det!
Tjooho, idag är en bra dag!