Det är ok...

Idag när jag inte har haft så mycket att göra så har jag läst ikapp bloggar jag inte hunnit läsa och nya intressanta bloggar som jag kan känna igen mig själv i. I människor som har varit, är eller känner någon som är i liknande sits som vi är. Ofrivilligt barnlösa.
Det finns så många av oss. Men ändå är det inte förrän man själv är i sitsen, eller känner någon som är ofrivilligt barnlös som man hör, eller pratar om det. Det finns så många öden, så många upplevelser, så många utredningar, så oändligt mycket tårar och glädje på vägen till att få ett barn.
Så många som inte vet, har kunskap om allt jobb det krävs för att få just den hjälp som man själv behöver. Så många som inte är insatta, som har turen med sig att få barn på naturlig väg, som inte behöver leta efter fakta, som inte behöver ta olika slags läkemedel, gå på utredningar, sätta sig i den där förbannade gyn-stolen o sära för otaliga människor, göra undersökningar, ta blodprover, äl-tester o gud vet allt annat jag inte har skrivit med.
Världen är så sjukt orättvist. En del drabbas mer än andra, livets hårda skola.
Men jag blir så arg. Jag blir så guda-nådigt arg på människor som sätter barn till världen, utan att se till barnets bästa. När jag finns här, utan barn o skulle göra allt för att få vårat barn i våran famn. När jag skulle göra allt som fanns i min makt för att vårat barn skulle må så bra som möjligt. Att kunna älska villkorslöst och utan krav.