"det blir bättre"

VERKLIGEN?
Blir det bättre?

Lusten..

...dom senaste dagarna till att göra någonting överhuvudtaget är bortblåst. Jag gör det för att jag måste.
Hade det inte varit för hunden, jobbet o envisa människor runt omkring så hade jag legat i soffan dygnet runt.
Att vakna upp varje morgon till en ny betydelselös dag är inte alls givande. Ligger kvar så länge det går. Tänker, funderar, klurar ut hur jag ska göra. Men tankarna är fortfarande huller om buller o jag kan inte reda ut någonting.
Imorgon är det söndag o jag ska hem igen.... Känner mig stressad av att inte veta hur jag ska göra.
Jag sa att vi får ge det några dagar, alltså fram till söndag. Men jag har som sagt fortfarande inte bestämt mig.

Ett svek är ett svek o med min historia ska gudarna veta att det är nästintill omöjligt att få tillbaka det igen...

Ursäkter

Så, då har jag iallafall fått en ursäkt från "svärmor". Hon ringde när jag jobbade o hade pratat in ett fint telesvar. Skönt att höra. Fick en klump i halsen, men blev snabbt avbruten så det var bara att glömma o gå vidare.... typ.
Har ingen lust what so ever för att jobba ikväll, men har inget val så det är bara att bita ihop.
Hade helst velat ligga o bara glott film en hel dag, med persiennerna nerdragna o med en mobil avstängd.
Med den feta chips-skålen o choklad o grinat till en dålig film. Men nä. Det kommer inte gå på hela helgen o på söndag är det tänkt att jag ska sova hemma igen.
Antar att jag får sova hemma igen. Ta tjuren vid hornen o göra något åt det här.
Tanken på att bara se honom igen gör ont. Men som farsan sa så kan jag inte bara fly.
O klok som gubben kan vara emellanåt, mellan öldrickande o frumtimmer-skämt så har han nog rätt...

...

Mitt förra inlägg om självmord handlar inte om jag ska göra det. Klart jag tänker tanken nu när allt är som det är. Men jag är för feg för att kunna göra det, o med min tur så blir jag säkert ett vårdpaket istället.
Så nej, jag ska inte göra något dumt.
Men jag undrar om jag hade varit någon annan, när hade det räckt? När får man nog?

Tankarna är fortfarande huller o buller o jag vet fortfarande inte vad jag ska göra.
Ska jag ge en chans till? Kan jag göra det? O om jag inte gör det, kan jag leva med det valet?
Vi kanske skulle klara av det här. Men jag tror att det skulle bli för jobbigt och påfrestande för oss båda.
Jag skulle bli sjuk av undran om vad han gör när jag inte är med. O när han börjar läsa o bo på annan ort skulle vara ohållbart. Men samtidigt vill jag
Jag tror inte jag kan leva med mig själv om jag inte ger det en chans.
Men samtidigt kan jag inte leva med att ge det en chans....

Jag undrar..

Vad det är som gör att människor får nog o väljer att ta sina liv. Är det för att dom inte ser någon ljusning på mörkret? För att allt går emot dom? För att allt dom gör o säger blir fel? För varje felsteg blir dom svagare o svagare o varje steg framåt blir svårare att ta?
För att människor runt omkring dom säger dom värsta sakerna dom kan säga, bara för att dom kan? För att dom ser en chans att sparka på den som redan ligger? Som en sjuk fetisch?
O hur kommer det sig att dom människor som tänker på självmord väljer att inte göra det?
Är det för att dom har en stark vilja? För att dom är envisa? För att dom till slut ser ett ljus på allt? För att dom har medmänniskor som bryr sig på ett äkta genuint sätt? För att dom verkligen kan se en framtid? För att dom är för fega för att inte kunna fullfölja att ta deras egna liv?
Finns det något svar?

Ångest

I eftermiddag har jag gjort allt för att skingra tankarna. Tog längsta promenaden hittills, jag sprang en timme, jag var med mor o far o jag ska träffa en vän.  O ingenting hjälper. Allt jag tänker är "hur ska jag göra nu, vad ska jag göra nu?"
O när jag för en liten sekund tänker tanken att jag borde ta tillbaka honom så kommer ondskan, ångesten, svartsjukan, misstänksamheten, ja allt på samma gång. Jag har tusen frågor jag egentligen redan har fått svar på. Men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Han kan säga till mig gång på gång att han inte har gjort något. O det kanske han inte har heller. Vad vet jag?
Men det spelar ingen roll. Det är hans svek som gör ondast.
Jag vet inte hur jag ska kunna ta tillbaka någon som jag har tappat allt förtroende för, någon som jag verkligen för en gångs skull litade på. Någon som jag verkligen inte trodde skulle såra mig så här djupt. Någon som jag älskar så sjukt mycket att det gör så ont i mig bara jag tänker på hela den här grejjen.
Hur kunde han svika mitt förtroende så här? Bara någon månad efter vårat 2 missfall. Han visste att jag mådde skit efter det o han sviker mig så här mycket när jag behöver honom som mest?
Istället släpper han in en 3e part i vårat förhållande. Det var det största misstaget han gjorde.
Han vet hur sviken jag har blivit förut. Han vet vad jag har träffat för idioter. O nu visar det sig att han är likadam. O att hans morsa tydligen verkar ogilla mig starkt mycket o att han själv säger saker som att jag är falsk m.m gör inte saken bättre.

Fortsätt du att sparka på mig. Det hjälper varken dig eller mig.

Varför?

Vad ser man för nöje med att sparka på någon som redan ligger? Är jag verkligen så hemsk? Är jag falsk? Hur kan man ens tro det? Har jag så lite respekt? Tror man så lite om mig?
Jag kan inte göra någonting. Jag har slutat att fungera. Folk pratar med mig men jag hör dom inte. Cirkeln med arbetskamraterna var ett lysande exempel. Jag var där. Men jag var inte med. I min värld var jag någon helt annanstans. I början av vårat förhållande. När vi var kära o hade det bra.
Jag kan inte äta. Det är äckligt o tjänar ingenting till ändå. Men tvingade i mig en macka hos arbetskamraten, för att det skulle se bra ut. För att slippa frågor, för att inte säga hur det egentligen ligger till.

Måste säga tack för alla fina sms o kommentarer. Det värmer.
Nu måste jag stå ut med mina föräldrars tjat o frågor i några dagar. Är livet verkligen värt allt detta?