Strider mot mig själv

Jag njuter. För fullt. Försöker att ta dagen som den kommer. Allt beror på humör och kroppens status för dagen. Och jag gillart. Inga krav, inga måsten. 
Men ändå.
Jag strider mot mig själv och tankarna när jag ligger där i soffan som en övergödd flodhäst.
"Jag borde hitta på något".
Jag borde höra av mig till mina vänner. Jag borde hälsa på släkt och familj. Jag borde så mycket. Tankarna slåss. Som djävul vs ängel. Jag BORDE njuta av tiden när det är lugnt och jag kan göra vad jag vill. Utan att få dåligt samvete och ångest för att jag inte gör någonting. Och på ett sätt så har jag gott samvete, utan ångest. Det här är ju MIN förberedelse. Men på något sätt kan jag inte rå för att deppa ihop ett litet kryddmått för att jag känner mig ensam.
Hur går det ihop när jag inte ens har lust? Jag har verkligen INTE lust. Jag vill ligga i min soffa, glo på tv, gå ut med hunden. Ensam. Jag orkar inte vara trevlig något mer, orkar inte vara social o försöka hitta på saker. Iallafall så är det så jag känner idag. Imorgon kan ju vara en helt annan historia!
Kanske är det för att jag är trött på det här nu? Vill bara ha min bebis hos oss o få lägga all min tid på h*n.
Kanske för att jag vet att dagarna jag kan agera soffpotatis inte kommer finnas på samma sätt som förut.
Så jag njuter så mycket jag kan. Eller gör mig själv deppig. Det beror på hur man väljer att se på saken...!

Nu ska jag kolla på film. I min ensamhet.

Håller jag på att bli knäpp?