Förlossningsberättelse - Mileah

I vårat hushåll råder det just nu förkylningstider (som i så många andra hushåll verkar det som.)
Tack o lov har inte Mileah fått något (peppar peppar)

Sitter just nu o ammar det lilla miraklet så tänkte försöka få ner en förlossningsberättelse samtidigt. Inte så lätt att skriva med en hand, så vi får se hur långt jag orkar!

På natten kl 1, den 25/3 gick vattnet med dunder o brak. Ringde in till fl o fick en tid inbokad för kontroll kl 10 samma dag. Hade vid den tidpunkten ännu inte fått några värkar så jag gick o la mig igen i hopp om att få lite mer vila. Gick ju inte alls med alla tankar man hade i huvvet!
Men det dröjde inte lång tid förrän värkarna kom, närmare bestämt vid kl 2. Så det var bara att ta Alvedon o ställa sig i duschen o ta sig igenom dessa onda värkar. Som bara blev värre o värre. När kl var 4 hade jag så ont så nu var det bara att ringa till fl o meddela att vi kommer. Men envis som jag är så stannade vi hemma ända till kl 5.30.
Väl på sjukhuset (kl 6.30) så konstaterades det att jag hade gjort mycket arbete hemma
Och nu var öppen 6 cm. Fick direkt den efterlängtade lustgasen o efter en timme fick jag även Eda:n.
Vid det här laget var det bara jag o min vän lustgasen som existerade! Aldrig att jag skulle lämna ifrån mig den!
Värkarna blev värre o värre och ändrade till slut karaktär. Nu hade krystvärkarna tagit över!
Till slut sa BM till mig att läkaren var på väg eftersom bebisens hjärtljud blev svagare. O vem var det som kom om inte samma läkare som gjorde min utomkveds-operation! Men i det tillståndet tänkte jag inte så mkt på det, utan mest att han såg ut som kungen. väldigt lik faktiskt.
Mitt i dimman hör jag iallafall ordet sugklocka o det är det som gör att jag tar i för kung o fosterland. Och efter några tryck från mig kommer det underbaraste lilla knytet någonsin skapats ut o ser världen kl. 9.37.
Vi är så betagna av denna fina lilla varelse att det dröjer ett tag tills vi båda kommer på att vi inte vet vad det är för kön o får då veta att det är en liten flicka. Med en kalufs som heter duga!
Min förlossning gick hur bra som helst, utan konstigheter eller krångel. Och snabbt gick det vilket jag är oerhört tacksam för. O att jag hade det bästa stödet i min sambo. Som, för det mesta, fattade vad det var jag ville under fl.

Och nu, snart 2 veckor efter att hon har kommit, så lär vi fortfarande känna varandra. Det är mycket att ta in, en enorm omställning för alla. Men sakta men säkert så kommer vi fixa det här. Vi ska bara se till att bli friska först så vi får lite mer ork och energi.

Kärlek//R


- Posted using BlogPress from my iPhone